Har tillbringat de senaste dagarna med att lyssna på musik från min ungdom.
Oj, vad tiden gått fort. Det var ju igår jag lyssnade på Melanie Safka.
Men vid närmare eftertanke så var det inte igår. Inte ens i förrgår. Eller dagen innan den.
Nej, det är som de säger. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Nu till något helt annat.
Det händer att jag räds olika saker.
En rädsla är att jag ska förlora mitt förstånd. Kan bli fruktansvärt skräckslagen för det.
En annan rädsla är att förlora språket. En stroke skulle kunna radera det i ett ögonblick.
En tredje rädsla är att förlora minnet. Alzheimers sjukdom skulle sakta men säkert bryta ner det.
En fjärde rädsla är att förlora hörseln. Sinnet vi ser som självklart, vi som har det i behåll.
Men den allra största rädslan jag har, är ändå att förlora mina kära.
Sen jag förlorade den jag älskar allra mest, så växer min rädsla att fler av mina nära ska försvinna från mig. Det är en fruktansvärt oangenäm känsla vill jag lova. Önskar ingen annan den...
Dessvärre är det förmodligen så att vi alla bär på olika saker vi räds. Inget är för stort och inget är för litet. Men för att jag själv ska ta kontroll över dem, för att inte förgöras, måste jag ställa mig frågan "Hur stor är sannolikheten att jag ska drabbas?" Det har hjälpt mig att hantera dem.
Ja, drabbas kan man ju faktiskt. Men, det finns många saker jag själv kan ta itu med för att minska sannolikheten.
Därför brottas jag dagligen med min rökning, mitt näringsintag, min motion, mina sömnvanor och min hjärngympa.
Listan kan göras lång, men ska jag räkna upp allt jag kan göra för att förhindra en rädsla, ja då har jag alldeles säkert skapat ännu en...
Nu ska jag ta itu med kantarellrensning, för den behöver man inte vara rädd för. Det är enbart en angenäm syssla. Dessutom finns stund för eftertanke under tiden man utför den.
Att tänka är inte farligt, det är vad man tänker som kan vara farligt!
Må väl!
MrsI
"har du sett herr kantarell
uti enebacken" fast där har jag aldrig sett en kantarell...
