Olusten att skriva

Vresig och vred.
Väntar in våren.

Måste komma igång med lite bloggande snart.
Vill skriva om den sjuka vården.
Vill skriva om det sjuka sjukförsäkringssystemet.
Vill skriva om det sjuka kriget i Afghanistan.
Vill skriva om det sjuka Burma.
Vill skriva om alla de fantastiska och underbara människor jag mött och möter. Inte ett dugg sjukt, alltså.
Just nu lever jag i ett litet kaos, men det sägs ju att ordning föds ur kaos. Får väl se hur det blir med det...

Håll ut, du som av någon outgrundlig anledning orkar hänga på den här sidan.
Jag lovar att ta tag i skriveriet, bara jag får lite lugn och ro i själen. Lite av en bristvara för tillfället.
I

Ljuset

Tände ljus för Sebastian idag.
Tänkte extra mycket på de som betytt mycket för honom under åren han gav oss.
Systrarna, nästansystrarna, fadern, maken, morbröder, mostrar, fastrar, farbror, kusiner och vitaminer.
Även de vänner jag känner till. Ja, det tar ett tag för en sån som mig att hinna tänka på alla dessa levande människor. Men det var värt varje sekund av min tid, för när jag tänkt färdigt så kände jag mig så nöjd över att veta att min lilla älskade Änglason inte varit ensam under sin tid med oss.
Att vara älskad av så många - det vet man kanske inte alltid att man är - borde göra livet lätt att leva. Men man kan känna ensamhet i gemenskapen, det är vi nog många som kan skriva under på.

Ensamhet kan kännas tryggt. Ensamhet behöver inte vara farligt, endast om den är påtvingad. Men jag hävdar att den självvalda ensamheten är sund.
Att tycka om att vara med sig själv borde vi alla bli bättre på. Inte behöva fly från sig själv för att man inte orkar med sina tankar eller att inte gilla det man ser.
Att våga vara ensam, det var han bra på, Änglasonen Sebastian.

Ja, så gick den här dagen också.


Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute tändes nya ljus.

B. Afzelius

Naken hammock eller nakenchock

Det händer inte mycket, men det som händer är desto mer...

Har inte haft lusten eller energin att blogga på ett långt tag.
Ännu har inte suget återkommit. Men, jag känner ändå lite av
ett tvång att upprätthålla sidan. Så lång tid har gått att jag glömt
lösenordet, för att logga in här. Det visar på att det är illa värre...

Hösten har kommit på besök. Med den följer ett visst åtagande.
I alla fall om man har en liten täppa, och det har vi.
Utemöbler har täckts över, grillen är undanplockad, gräslöken infryst, lökar plockats upp och hammocken gapar tom.
Hammocken ja...Utan sin klädsel ser den rätt benig ut. Det är så att den har stått naken under hela året, även då solen stod som högst och den hade bjudit glädje.
Saken är den, att nådig Änglason satte sig i hammocken sista gången han var på visit, och tyget brast under hans tunna, beniga röv. Så var det med den hammocken. Klädde så av den efter konstens alla regler. Så beställdes nytt fint ljusblått tyg. Ett tyg speciellt för utomhusmöbler. Men inte blev det nåt av med det syendet. Nehej, jag har sneglat på tyget och mallarna. Jag har mer eller mindre gjort det till mitt livs stora antiprojekt. Några gånger under gångna vintern har jag klämt och kännt på materialet och älskat att dra handen över det. Har även varit så stolt att jag hittat ett sånt vackert tyg. Nu går jag här ändå med min ångest över att inte iordningställt hammocken. Inte i år heller...
Men kanske, kanske, kanske kan det bli av den kommande vintern. Jag har alltid ambitionen att det ska bli av. Och inte blir jag så väldigt besviken om det blir förrän till våren.
Hammocken som står där naken, stolt spretande och med den vackraste blå färgen man kan tänka sig. Så djupt blå att havet inte har en susning i skönhetstävlingen.
Under förra vintern fick den praktisera som den bästa fågelmatningsanläggning jag skådat. Där hängde talgbollehängare och frömatningsapparater sida vid sida. Fåglar i mängder besökte oss dagligen. Men det har jag beskrivit vid ett tidigare tillfälle här i bloggen. Så det ska jag bespara eventuella läsare.

Jaha, det här hade jag ju inte alls tänkt skriva om. Men det är just det med bloggande, tycker jag, att det är stundens tankar som hamnar i pränt. Spännande kan man tycka. Ibland blir det stort ibland lite mindre stort, fast det gör ju inget.

Jag hade tänkt ta upp ett ämne som handlar om orättvisor,.Har en massa ord som jag bara måste få nerskrivet. En vän till mig nämnde ett par ord som satte sig pladask i mitt sinne för orättvisor.
Hon sa -Vi bygger dumheter istället för att göra livet enkelt att leva.
Så sa hon, min vän Eva-Lena. En kvinna jag inte träffat i verkligheten, utan en vän på vårt fantastiska internet.

Återkommer med mera om det!

Mrs I

"att få gunga sin själ i en hammock
i ett solsken där solen är du"