denna dagen inte ett liv

Så skulle Farbror Melker sagt, om han vore med mig idag... Nu är han ju inte det, så jag säger det själv.

Idag sker det inte mycket hos mig. På grund av gårdagens aktiviteter så blir det vilsamma stunder idag. Jag lider av en kropp som inte vill lyssna på sin knopp. Ja, du som har värk någonstans i kroppen känner till detta...
Går omkring här hemma i mina nya vandrarskor. Mina bästa skor någonsin, som jag förärades av min älskade B häromdagen. Måste gå in dem innan de hamnar på längre äventyr. Tror de kan vara perfekta inneskor också...

Klippte gräsmattan igår och insåg att hösten börjar göra sitt intåg. Likt en fladdrande Liza Marklundbok i vinden är min gröna matta täckt av dess lösa blad.
Oxelträdet har börjat fälla sina läderblad som dalar ner, tungt vajande och blir liggande på rygg. Det passar sig inte att kalla dem löv, just av den anledning jag just nämnt. De har inte förvandlats till mull eller ens mjuknat upp framemot vårkanten. Därför måste de tas omhand under hösten.
Att ge sig på den ljuvligt gröna mattan av mjukt, lent gräs blir därmed inte den lättaste uppgift.

Undrande går jag runt "Ska jag kratta bort alla bladen innan jag klipper till?" Min vana trogen gör som jag brukar, jag tar den lättaste vägen. Som visserligen brukar bli den tyngsta dito.
Kunde just tro det. Att genomföra den enklaste sak - att klippa en gräsmatta - visar sig bli ett sjuhelsikes jobb. Nu ligger oxelbladen likafullt över hela gräsmattan, emedan klippningen ser tilltufsad ut, likt ett nyvaket småbarns kalufs. Tussar lite här och var, varvat med oxelns fällda sommarskrud.
Inte klarar en handjagare av att förvandla sådant till jordförbättring och dylikt. Nej, oskadda ligger de där så uppkäftigt som ropade de till mig "Där har du, du lata människa, för att du inte valde mig först! Du borde tänkt dig för!"
Ja, jag borde tänkt mig för, jag vet det nu. Likaväl som jag visste det förra året och året dessförinnan vid denna tid, då oxeln började fälla. Till saken hör att trädet fäller under lång tid, framåt jul är det över. Jag fick kratta, räfsa och plocka under lång tid.
Men med tiden har jag börjat gilla mina blad, de blad som idag har blivit mina vänner. De bladen som i sommarhettan gav mig skugga och svalka. De bladen som ger mig glädje vid mitt sovrumsfönster de stunder jag står där och begrundar, beundrar och betraktar livet. Livet som fylls av storheter för vart andetag jag tar...

Imorgon är det dags att jaga mina vänner oxelbladen ytterligare en gång...

Mrs I

"blad faller tyst som tårar"

tvärvändning inom två minuter

Hade tänkt skriva av mig lite om valresultat, demokrati,
parlamenariskt o icke parlamentariskt,
solidaritet, ideologi mm mm.

Men det blir inget av med det.
Inte idag i alla fall.

Sitter här och hänger. Sorterar lite filmsnuttar och bilder.
Det har varit lite tungt att gå igenom dem, för det är bilder och filmer på Sebbe, änglasonen.
Det har gått hyfsat bra att plocka med bilder.
Men det säger jag er, ni som inte behövt vara med om det absolut värsta,
att se filmsnuttisarna, det blev bara för tufft.
Att höra hans röst och se honom gå tillsammans med mig uppför grusvägen mot målet,
den underbara plats min man och jag älskar att besöka. Det blev bara för mycket.
Hans skratt. Hans pliriga ögon. Hans jättekliv så jag fick ta två steg medans han tog ett.
Hans gängliga kropp. Hans nyinköpta FilippaK jacka som han var så stolt över att ha jobbat ihop.
Hans långa, vita glidarskor som förutom hans 45or till fötter bestod av 7 cm ännu längre material.
Hans bruna tjocka hår. Hans snustjocka överläpp. Ja, det var mycket som var just han, Sebastian.

Ja, som sagt var, det blev bara för mycket.
Inte fanns lusten kvar att beskriva mina intryck av valet och allt vad jag tänkt mig att beskriva där.
Nej, det känns lite fjuttigt på nåt vis. Just nu i alla fall. Men lugn, det kommer. Var så säker.
Är bara lite låg just nu, och försöker bli glad igen, den glada kvinna jag egentligen är. Men den kvinnan tror jag inte kommer åter. Inte på länge. Om jag ska vara ärlig... och det ska man väl... för det har min mamma sagt.
Så då är det nog bäst att vara det...

Nu har jag gnällt av mig lite, och försöker väl bara delge någon där ute hur det kan vara att höra rösten och se den rörliga bilden av någon du älskar över allt annat. Någon du vet inte finns med dig längre.
Det är mycket värre än man kan föreställa sig.

Men jag uppmanar er alla, om ni har möjlighet, se till att filma era nära och kära så mycket ni bara kan.
En dag kommer det att vara så mycket värt för er. Den dagen man förlorar någon kär. Dagen kan faktiskt komma fortare än väntat...

Dystert värre blev det, men ändå så otroligt fantastiskt att få "träffa" honom igen, min älskade änglason...


Mrs I

"Lilla vän, hur är det fatt?
Det är ju kallt som fan inatt.
Varför är din hals så röd?
Lilla vän, du är ju död!" B. Afzelius

humanistisk humanitet

Det oroar mig att mänskligheten verkar ha glömt att vi finns kvar här enbart för att vi delat med oss till varandra.
Genom tiderna har vi gett av det vi har till den som inget har. Det verkar slut på det nu, när så många vill ha mest.

Det närmar sig val och det tenderar bli högerregering igen. Jag vägrar tro på att hälften av de röstberättigade är så politiskt insatta så de vet vad de röstar på och varför. Men de gör det likaväl...

Idag fick jag en bra bok i min brevlåda. 'Högerregeringen 2006-2010' är titeln och beskriver just vad den heter. Den är lättläst, skriven på ett enkelt språk som gör att den känns angenäm, även för den som normalt inte läser mycket böcker. Hade gärna sett att den användes i skolorna i ämnet Samhällskunskap, gärna andra ämnen med. Återkommer med en recension av den längre fram i tiden.

Nåja, jag sitter här och skriver och skulle gärna vilja dela med mig av mitt synsätt och tankegångar. Du som läst mina tidigare inlägg har nog räknat ut att jag är socialist. Ja, du har rätt, det stämmer. Och jag är en mycket stolt sådan. Ingenting skulle få mig att lämna mina värderingar, inga pengar i världen alls. Det är nu jag kommer till kärnan.

Jag önskar att alla röstande skulle känna till de olika partiernas ideologier, alltså vad som ligger till grund för deras existens. Har noterat att partierna mer och mer undanhåller sina grundvärderingar. Dessvärre tror jag också att många av våra förtroendevalda inte känner till de ordentligt, med tanke på frånvaron av ordet.

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Minst.
I alla samhällen finns en Höger och en Vänster sida. Inte knutet till särskilda partier.

Höger - här står pengarna och egoismen i centrum.
Högern vill satsa på den enskilde individen, oavsett hur det går för resten av befolkningen. Egot går före gemenskap.

Vänster - här står människan och gemenskapen i centrum.
Vänstern bär en filosofi som går ut på att försöka göra gott för så många som möjligt.
Den kan bara inte vara felaktig...

Men hur kommer det sig då att många av oss väljer en regering som bara bryr sig om de få?
Kan det vara så att de är så pass okunniga så de inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får?
Inte kommer Högern att bry sig om dig lilla människa, du som hoppades bli den utvalde...

Så ser det ut när jag ska beskriva det som oroar mig idag.


Det finns många olika sätt att se på saker och ting. Många sätt att göra osanning till sanning.

Väl mött vid valurnorna och tänk efter: Vad vill du ha för framtid?



Mrs I, röd sen födseln och av ohejdad vana.

kropp o knopp o vänlighet

Hur har jag mage att tycka synd om mig ibland?

När det mulnar på, så finns alltid någon som jag kan stödja mej emot, för att inte falla.
Ibland lägger jag knappt märke till honom eller henne, eftersom jag är så självupptagen, med just det, att inte falla.
Men när molnen lättat stannar jag upp, och ser människorna i solljuset. De skänker mig så mycket, var och en på sitt sätt. Alla är underbara och alla vill en så väl.

En stilla undran:
-Vet dessa mirakler om att de är så värdefulla?
-Har jag talat om det för dem?
-Har jag visat dem min tacksamhet?

I de fall jag inte visat uppskattning, tro mig när jag säger -Förlåt!
Det har aldrig varit min avsikt att ta saker och ting för givna.
Inte människor heller. Vänskap är något man får arbeta sig till.

Så upptäcker jag att det finns en ny vän därute i solen. En vän som liksom jag behöver någon att hålla hårt i när det stormar. Att hitta nya, kloka, unga, insiktsfulla och tillförande människor är inte så vanligt i dagar då många har fullt sjå med att hålla näbben över ytan och inte gå under av brist på självkänsla. Ett liv som innebär bl a att inte kunna påverka sin egen situation.
Skit på den som säger att det bara är att rycka upp sig!
Skit på den som negligerar ett stegrande samhällsproblem!
Skit på den som ser ner på den som har ont i själen!
Skit på den som inte ser kroppen som en helhet där kropp och knopp hänger samman!

Nu blev det mycket skit, men skit samma. Jag skriver vad jag vill och jag skriver för min egen skull, så har du kommentarer, så får du väl lägga de här nedanför.

Go´natt!
Imorgon ska jag vara vänlig mot alla! Alla som är värda det, men absolut inte mot de som suger musten och energin ur mig!

MrsI

"så styr vi mot reveln och jublar när vi strandar"