håglös i hösten

håglöshet
höstlåghet
låghalt



bra för nu

Mrs I


"klockan går
tiden slår"

Dexter den djuriske

Efter att ha införskaffat ny kamera, så kräver det ju en hel del övning att lära känna den. Var gör man det bäst om inte ute i det fria.

Vår gamle vän och filosof, Konfucius (555 f.Kr-479 f.Kr) talade redan han om lärandets grunder:

"Jag hör och glömmer

Jag ser och minns

Jag gör och förstår"

Försöker alltid följa detta råd vid hanterandet av nya produkter.

Visst, manualer är bra stöd men jag ser de mer som referens.

Nåväl, igår kväll var ljuset ovanligt vackert ute. Det hade regnat på dagen så marken var mättad av. Daggen steg och låg som ett täcke..

Vi besökte ett litet naturreservat runt knuten, Prästaskogen i Torna Hällestad, ett underbart litet område. Fantastisk skog med vresbok, spångad led, och målet - en gräsbeklädd rullstensås med utsikt över nejden.

Väl uppe på höjden hör jag något som grymtar ljudligt i ett buskage. Ut kliver en kolsvart tjur av rasen Dexter (tror jag, ser ut som en sådan). Nämnas bör att marken där vi är delas av åretruntströvande nötkreatur.

Dags att ta de där bilderna vi tänkt oss. Har ju ingen aning om de är vänliga av sig de här djuren eller ej.

Fler och fler kommer de stånkandes, frustandes och grymtandes uppför åsens sluttning. De är alltså på väg till sitt nattaställe. De söker sig till varandra och börjar bilda klunga under trädens skydd som tak.

Klockan går och det börjar bli dags att återvända. Mörkret närmar sig, det går fort här i södra Sverige. Det är väl en halvtimmes färd tillbaka. Mest nerför, men ändå...

Väl nere i sänkan, nu är det riktigt mörkt, där det för övrigt är ett vattendrag man måste över, där står ett tiotal av dessa svarta, hornförsedda djur och stoppar upp vägen för oss.

En tjur dyker upp bakom oss. Nerför slänten kommer han med en ruskig fart. Kollar snabbt omkring mig och ropar till min käre B att komma och ställa sig bakom trädet. Vem vet vad den bjässen till djur vill oss. Är den ondsint eller bara en yster tjur som vill leka? Vi känner inte för att ens försöka ta rätt på vilket.

Så står vi då i valet och kvalet. Hur gör vi nu? Vi närmar oss djuren i klungan, tio meter kvar, till höger går det inte att ta sig förbi, till vänster måste vi ner i dammen. Något av djuren behöver bara ta ett steg åt sidan för att vi ska falla i vattnet. Alltså ingen bra idé att ens försöka. Lyser med min ficklampa i ögonen på dem för att försöka få en reaktion, men inget händer. De har inte tänkt flytta på sig, det förstår vi nu.

Nej, nu är det bara att försöka hitta en annan utväg! Vi vänder oss om för att följa vattendraget men det befinner sig dextrar överallt där vi försöker gå förbi.

Nej, nu är det nog! Inte ska vi bli uppskrämda bara för att de befinner sig där i mörkret någonstans. Ökar takten på stegen, trasslar in oss i björnris som river benen. Svetten bryter igenom, blandat med den fuktiga luft som täcker både mark och luft nu. Hoppas batterierna i lampan räcker hela vägen, för nu vet vi inte hur lång väg vi har tillbaka. Månen hjälper dock till. Och så plötsligt, där rakt fram, där finns en skjutbana som vi vet inte ligger långt från parkeringen, där bilen väntar. Nu är det bara 500 meter skjutbana kvar. Inga skyttar i sikte, tror nån det, det är ju dimma och mörkt ute. Det är bara stollar som skjuter i sådant väder. Och äntligen framme...

Stannar upp ett tag och begrundar situationen.

- Åh, underbara liv som låter mig få uppleva samvaron och närvaron av alltet!

P.S Läste på om rasen Dexter senare. Det är en ovanligt social ras som trivs bra ihop med människor. De ville alltså bara busa och retas lite med oss. Tror jag...

MrsI

"dra dra du gamle oxe

det bästa du förmår"

följetongens fortvarande

Jaha ja, så har det hänt igen!
Min älskade B har överträffat sig själv igen.
-Du I, jag har tänkt på en grej...
-Ja du brukar göra det ibland...
-Men du jag har tänkt på en grej, som gör att jag mår så jäkla dåligt.
-Oj, har det hänt dig något?
-Nej, men jag har så dåligt samvete över att du varje kväll ska behöva stå framför frysen ensam i mörkret, inväntandes att din vän - han den andre - ska behaga kyla ner sig innan du går till sängs. Jag vill visa min omtanke genom att förära dig med en ny mp3-spelare. Då känner jag också att jag kan ta itu med den rackaren för att se vari felet ligger.
-Men älskade B, menar du att du mått dåligt över det?
-Ja, jag tycker du ska ha en med touch screen och OLEDskärm med mera, med mera och med mera.
Nu hör jag ivern i hans röst, han ville bara få grönt ljus från mig innan han tryckte på knappen för "Beställ"

Så nu har jag Sveriges häftigaste mp3-spelare, med så många finesser så jag inte ens vet vad hälften är till för. Men förhoppningsvis kommer vi att få många år tillsammans, så jag hinner nog lära mig apparaten.
Vi kan äntligen gå till sängs samtidigt igen min älskade make och jag. Det slår alla mp3-spelare med hästlängder, kan jag lova!
Har aldrig förstått par som lägger sig vid olika tidpunkter, men det får bli ett annat inlägg. Nu ska jag springa ikapp B så han inte hinner före mig till sängen. Jag är mycket snabbare än honom på raksträckorna.

Funderar dock på vad min andra spelare tycker om att bli utbytt mot en ny, yngre, lättare upplaga...

Godnatt alla nattugglor
önskar ruggugglan I

Vem bryr sig?

Idag hade jag tänkt vara förbannad.
Förbannad på alla orättvisor och snedfördelningar.
Lyssnar på radio, räds över vad som ska hända alla människor som regnar bort i bl a Bangladesh, Indien och Kina.
Lyssnar på radio, räds över vad som ska hända alla människor som inte passar in i systemet i vårt kära fosterland. Ett land som mer och mer krackelerar i färgen.
Lyssnar på radio. Tänker på de politiska skitiga fingrarna som ska röra vid allt, söndra allt, smutsa ner allt de vidrör.
Lyssnar på radio. Tänker på vad som ska hända de vattenlevande djur som kämpar för sin överlevnad i ett nersmutsat oljigt hav.
Lyssnar på radio, men känner att mitt blodtryck och min puls hastigt stiger genom taket, vidare mot skyarna och där bortom, oändligheten.
Därför slutar jag lyssna och tappar geisten att bry mig. Orka...

Men nu sitter jag här - ett antal timmar senare - och känner adrenalinet stiga och undrar hur det ska gå för de människor som blir drabbade och utsatta på ett eller annat sätt.

För bakom varje siffra, varje bild, varje löfte om en framtid så finns en människa, en levande varelse, en kännande, tänkande individ.

Jag bara undrar - om den alls finns - var är solidariteten då den behövs som mest?

Orka...

Godnatt och hopp om en ljus morgondag för alla!

Mrs I

"det fanns en gång en soldat
han kysste sin mor farväl
han sa till sin flicka du
jag kommer igen"

regn, värme och psykosomatiska besvär

vaknade vid 6 tiden och trodde jag var bakis innan det slog mig att jag dricker ju inte.
så då är man åter under norsk flagg igen,serr fram mot slutet av detta år då landsförvisningen är över,kommer ta beslut vad gäller fortsatt vistelse i detta magnifika naturland.
hemlängtan, krämpor och diverse mellankoli tär mitt sargade psyke/kropp.
3 veckor kvar till nästa hemresa!!känns lite som en evighet...... vad gör man???
kravsar sig i skäggstubben tar sats ... och tror fan det funkar ett tag till.
har inga dubier vad gällande kurder eller delfiner,alla är vi ,fast i olika skepnader.


Mr P

"have you ever seen the rain coming down on a sunny day"

så osårbar

life sucks..


MrsI

under över alla under

Under har skett... min lillvän lever igen. Ja, jag talar om min mp3-spelare.
Han har händiga händer min hängivne husherre. Tro´t om du vill eller inte, igår när det var dags att säga godnatt, så säger min käre make med vänlig stämma
-Jag har fått liv i din lille vän.
-Men han är ju stendöd. Jag har ju själv sett att han är borta för alltid.
-Nja, så enkelt är det inte. Det som verkar vara borta är inte alltid det, min kära.
-Ja du B, vad gjorde jag utan dig? Men varför kan du inte använda dina händer till att väcka liv i S? Jag vet att det inte är möjligt, men jag kostar på mig frågan ändå.
-Ja du I, de räcker bara till för det som innehåller elektronik, men nu tror jag mej veta vad felet är. Jag ska överraska dig en dag med att du aldrig mer ska behöva använda kryoteknik för att låta din andre leva. Han ska få den bästa vård han kan tänkas behöva.
-Ja, jag lovar att vara mycket rädd om honom även i fortsättningen. Men när han är slut, ja då släpper jag taget. Hans tid är nog ändå ute snart. Ska njuta av honom varje dag, så länge han vill stanna hos mig.

Så i fortsättningen hoppas jag att jag inte ska behöva skriva om eller informera om läget vad gäller min lille vän. Han den andre.

Nu till nåt helt annat. Godnatt! Ska en sväng förbi frysskåpet först...

MrI

"How many special people change?
How many lives are living strange?
Where were you while we're getting high?"

Ja, min vän det kan man fråga sig. Var var vi då?

uppgiven och utan mina under

Åhhh, ibland blir det inte som man tänkt sig. Någon som känner igen sig?
Jag har beslutat mig för att inte "tänka mig" längre. Det blir ju bara skit hur man än vrider och vänder på sig.

Igår sent på kvällen, vid 00.15 ungefär, då jag som vanligt lägger in min lille vän i frysen, ett tag innan vi ska sova för kvällen. Då händer det som verkar drabba mig lite då och då.

Min vän är död! Han har gett upp helt och hållet. Inget upplivningsförsök duger längre. Åhhh, om jag inte hade skrivit och berömt honom så mycket igår i bloggen - kanske hade inget ont hänt då. Äsch, jag vet att det är svammel men jag brukar alltid leka med tanken om orsak och verkan, olika sammanhang och så vidare.

Så nu sitter jag här och tjurar. Det verkar som om allt som betyder mycket för mig, rycks ifrån mig och jag blir kvar med sorg och bedrövelse.
Det är klart att sorg kan ses ur olika perspektiv, men rädslan att förlora de/den man älskar, den kvarstår. Och det är den känslan som dök upp igår kväll vid 00.15-tiden...
Nu ska jag försöka hitta kartongen till min lille mp3-spelare, så han får ett värdigt avslut.

Godnatt med er alla lyckliga som har både barn och mp3-spelare kvar i livet.

Nu tjurar jag lite till...

MrsI

"Gunga lilla barnet mitt,
snart går solen neder
och du måste sova."
I. Hellsten

Ämpäträ

Ja, så sa faktiskt en liten pojke att han ville ha till julklapp. Eller sa och sa, han skrev det i sin önskelista. Det är såna gånger man prövas som förälder, att kunna tyda de små livens försök att på egen hand göra sig förstådda med hjälp av bokstäver de knappt kan ljuda.

Var gång jag använder mig av min Mp3-spelare - och det är ofta - så kommer jag osökt att tänka på den lille krabaten. Jag undrar var gång om han fick sin Ämpäträ, eller om det blev något annat i paketet. Kanske någon liten träsak som den stackars föräldern gissat sig till.

Nu till min mystiska och egensinniga apparat.
Jo, det ligger till så här. Jag och min spelare har trivts med varandra under fyra års tid. Dagligen har jag nyttjat honom - jag kallar honom för honom - på bästa möjliga sätt.
Han finns med mig när jag vaknar, han finns med mig när jag somnar. Att han godnattar mig beror på att jag har någon form av tjut i skallen och då tar han bort det värsta av det.
Nåväl, för att hedra honom och visa tacksamhet så har jag gett honom ett sprillans nytt batteri, det gamla var lite slitet och trött, och det nya var mycket starkare och livsdugligare.
Trots att min spelare börjar bli till åren så gillar jag honom så mycket att det var en självklarhet att jag skulle "batteria" upp honom.
Strax innan bytet så började han bete sig lite egendomligt. Plötsligt och utan förvarning så behagar han vid påslaget att lysa med den vackraste vita skärm man kan tänka sig.
Hilfe! Vad göra nu?
Jag ropar på min andre "han".

-B kan du förstå vad som hänt? Han, den andre, är kritvit!
-Ja, jag har märkt det.
-Kan du hjälpa mig på något sätt?
-Det är bara att trycka den här kombinationen. Längst ner till höger och on-knappen samtidigt. Håll inne tills skärmen återställs.
-Tack älskade livskamrat. Vad gjorde jag utan dig?
Det får ju inte vara så enkelt att man pilar iväg och inhandlar en ny "han".

Tiden går och spelaren trivs med sitt nya batteri. Han ger mig tre dagars trevligt sällskap.
Men säg den lycka som varar...
Det blir vit skärm var gång jag ska starta den lille gynnaren. Gång, på gång, på gång - jag hinner se det värsta. Ska jag måsta ge upp min lille pryl?
Vill inte, vill inte, vill inte - vad kan vi göra åt problemet?
Det blir till att fråga herr B igen.

-Nu är det klippt käre B, nu är han stormtokig talboksspelaren.
-Jag har en idé, säger han den käre B. Vi kyler ner honom så ska du se att han fungerar.
-Är du inte klok, man kan väl inte kyla ner honom?
-Jo, jag har en idé som jag sa. Din vän spelaren kommer att bli som ny igen.

Jag börjar inse att min äkta make verkar ha fått fästingbett i pannbenet. Borrelia borde visa sig på sådant sätt. Men han envisas med att vi borde försöka med lite kryoteknik. Alternativet? undrar han.
Till saken hör att inga knapptryckningar med olika kombinationer fungerar längre. Det är enbart vitt ljus hela tiden.
Självklart litar jag på min make, han är ju min livskramare i både nöd och lust. Just nu är det i nöd från min sida sett! Han har god kunskap i nästan alla ämnesområden och elektronik är inget undantag.

-Jo förstår du, det är så med komponenter att de ändrar storlek i olika temperatur.
-Öhhh???
-Ja, det är därför vi testar att ge honom lite kyla, så han kan återfå den storlek han ska ha på sina inneboende delar.

Som vanligt så litar jag som sagt på honom. Vi testar. Och vad händer? Jo, efter 10 minuter i frysen så är han som ny min vän och tröstare. Ja, jag talar om min spelare såklart, inte min man.
Så när den är igång igen uppstår inga som helst problem, förrän nästa dag då det är dags att använda honom igen, spelaren.
In i frysen med dig din rackare, så du kan visa mig att du fortfarande duger!
Det var ju bara lite kyla han ville ha. Och åtminstone det kan jag bjuda honom på, han som så troget söver mig var natt och finns där om jag har svårt att sova. Fast jag föredrar min riktigt levande han, B alltså, självklart!

Ja, det var väl det jag ville berätta om min lilla Ämpäträ. Som för övrigt föddes med namnet Creative.

Så kan det gå till i den lilla världen där jag finns. Tillsammans med mina två "han".

Det där med att barn inte alltid vet vad det är de gör, och inte alltid vet vad saker och ting heter, sånt är kul tycker jag.

Med de varmaste hälsningar till "ömpäömpä"!

P.S
Idag gjorde jag min sista omröstning på Svensktoppen.
Inser att jag inget har där att göra.
Magnell kom ju inte med på listan förra veckan.
Det är nog dagissånger de vill ha, svenska folket...
Inget med budskap i eller texter som handlar om solidaritet...
Jag säger bara Fy på er som ratar bra texter.

MrsI