hungriga vargar jagar bättre

som bekant åker eder ödmjuke ordknackare till norge på tisdag för att dra leve brödet till kället
har fixat en två rummare med kabel tv.dags för nya mål i livet,kommer därför skriva lite sporadiskt på bloggen.men som vanligt kommer bloggen underhållas av dom som blir kvar.

"och mrs I ryggen hänger med den också bara lite lugnare tempo"



as allways Mr P

"vi vet inte om isen håller förrän vi går ut på den"

dagen bjuder diskbråck och lusekofte

verkar ha visat sig som att diskbråcket har slagit sina bistra klor i mig.
nåväl påtar med att kamma lusekoftan inför tisdagens avresa mot grannlandet.
ska bli ganska roligt att se om vingarna bär även i andra länder än detta,
som vanligt krafsar jag mig lite i skägget och tar sats mot nya mål att erövra.
annars intet nytt under herrens lampa.

Mr P

"jag drager land och rike kring,en underlig figur, jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på"

slipande spånande

Jag slipar brädor, jag slipar konsoller, jag slipar allt som kommer i min väg.
Åh, vad det är kul med verktyg och maskiner som förenklar. När jag en gång i tiden ifrågasatte värdet av att måsta köpa in så många dylika artiklar såg jag inte att jag skulle få sån användning för de själv. Tänkte mest att det är nog en killgrej att äga prylar. Som om det skulle öppnas företag eller åtminstone en mindre verkstad.
Nåja, nu har grejerna ändå kommit till användning och jag tror faktiskt att det är jag som använder de oftare än min äkta make. Men vad spelar det för roll vem som använder dem, bara de får arbeta? Maskinerna alltså. Ja, jag mår inte heller illa av att få arbeta lite ibland.
Att skapa är nog ett arv från svunna tider, då vi var tvungna att vara lite uppfinningsrika för att överhuvudtaget överleva som art.
Tack för att vi fick tummar... den som nu ska tackas för det... Ja, inte vet jag, men jag är glad att jag har två. Och att de inte för jämnan är mitt i handen.

Kommer osökt att tänka på scenen från inledningen av filmen "2001- en rymdodyssé", tror jag den heter, där en av aporna tar upp ett skelettben och det första vapnet var uppfunnet... Stark scen, med en vanmäktig känsla när jag insåg att -Nu är det kört för mänskligheten. Tyvärr tror jag det fortfarande. Kan inte tänka mig att det finns någon annan art som är så pigg på att förgöra sig själv. Jag kommer att återkomma i ämnet.

Idag är det den tionde, och jag har ett stort agg mot det datumet. Försöker hålla mig sysselsatt och inte tänka alltför mycket på det. Men det ligger hela tiden på lur, för att sen kunna ge mig en käftsmäll av kaliber. Men jag kämpar emot, nån vacker dag ska jag vinna kampen. Det vet jag! För den som känner till anledningen vill jag bara säga -Var vid gott mod, livet är underbart!

I

"how I wish, how I wish you were here"

märkliga möten

Jag har varit med om något oväntat. En vän från forna dagar, den där tiden som betydde så mycket för en, ringde och det var riktigt roligt. Det är nog 30 år sedan vi senast sågs. Vi har mycket gemensamt kom vi fram till. Mycket allvar men nära till skratt, det är såna möten som betyder mycket. Han var en av dem som alla tyckte om, för sin ärlighet och sin generositet. Dessutom är han en hejare på musik. Kanske mest att spela plattor, på gammal hederlig skivspelare, men jag tror han plinkar på gitarren ibland. Bland många andra goda egenskaper han har, M. Ja, det gjorde mig riktigt glad det samtalet.

Så i kväll kom jag i kontakt med R, en lillasyster som förlorade sin storebror nyligen. Hon är något utöver det vanliga. En tuff kvinna, en sån som jag själv skulle önskat att jag var i tonåren. Hon har så mycket att ge, och jag hoppas innerligt att hon förstår att hon måste ta emot när någon sträcker ut sin hand för henne. En hjälp är att jämföra med en gåva. Jag hoppas också att vi kan behålla kontakten och utveckla den till något fint.
Hon är ju lillasystern som blev utan sin bror, och jag är mamman som blev utan min son. Det handlar om samma person.
Men som så många andra familjer så skapas nya allt eftersom kärleken växlar. Därför har vi inte haft anledning att träffas på senare år R och jag. Men jag minns när hon var liten och befann sig på landet, där familjer träffades vid flera tillfällen. R var som en liten klätterapa, hon skulle till varje pris se om det gick att komma upp under taket, med hjälp av möbler och annat. Jo, hon klarade av det. Alltid!
Med hjärtat i halsgropen stod vi där och hennes bror vågade knappt andas... Vad händer om hon faller? Med tiden fick vi vänja oss, hon föll aldrig. Inte när jag såg på och hennes bror fick vänja sig han med. Det var verkligen ett fint ställe, det där landet...
Där fanns plats för alla, där var alla välkomna. Hela huset andades en atmosfär som förtrollade en.
Så där ja, det blev ett litet minne ur arkivet idag igen. Jag börjar nog bli gammal. Mor min sa att när man börjar sortera och gå igenom minnen, då har man inte långt kvar. Hon var lite galen min mor. Gjorde mycket på samma sätt som hennes mor gjorde. Lite magiskt och mystiskt skulle det vara, för så var det när hon var ung. Så då skulle det vara så när hon blev äldre också. Ja, gud vad hon svamlade till det ibland... Frid över hennes minne. Hon har danat mig till det jag är idag, och jag känner mig stolt över att få haft henne som mor.

Ja, det blev i alla fall trevliga möten. Jag behöver inte känna mig förbannad längre, utan känslan har utbytts till något väldigt fint. Något jag vill vara rädd om och bevara...

Så sänder jag en tanke till min adoptivson, och tänker att jag skulle så gärna vilja ge honom så mycket... Han ger mig så mycket, precis sådant jag behöver mest.


I

"Min bror och jag
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
har gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag"

en skruvad värld

Hörde på nyheterna häromsistens att ett så kallat systemskifte är att vänta vad gäller patientskydd och tillsyn. Gick nästan i taket när inslaget kom. För den som orkar och har lust så finns en länk till HSAN, som är det organ dit vi som patienter kan vända oss om vi känner oss felbehandlade inom sjukvården. Även annat som rör ditt patientskydd behandlas där. De ger synpunkter om konsekvensen av en sådan förändring.

www.hsan.se/dokument/HSANs_synpunkter_pa_det_sk_systemskiftet.pdf

Jag går inte mer in på det här, för om du inte orkar läsa länken, så orkar du nog inte heller läsa det på bloggen.

Idag har jag varit riktigt förbannad! Jag blir det ibland när det går tungt. En mer skruvad värld än den vi nu lever i finns nog inte. Var jag än vänder mitt anlete, så nog ser jag elände. Jag skådar orättvisor, jag skådar egoism, jag skådar avsaknad av solidaritet, ja listan av dylik vokabulär kan göras lång. Frihet, jämlikhet och broderskap...hmpf, vilken skymf. Tro inte på något sätt att något har inträffat hos mig idag. Nej, det är bara så att jag inte för mitt liv kan förstå att ideologier verkar kunna förändras med tiden. När jag en gång gjorde ett jobb för Hasselakollektivet, så bar jag en tröja med texten "Varje samhälle har det antal knarkare som det förtjänar". Med det menades att om vi inte satsar pengar på missbruksvård, så kommer det naturligtvis att bli fler narkomaner.

Om jag skulle säga samma sak om det samhälle vi lever i idag så bör texten bli "Vi har det samhälle vi förtjänar". Med det menar jag att drygt hälften av de som röstade 2006 i Sverige faktiskt röstat på borgarna. Det är du som trodde att borgarna hade nåt att ge dig, som sett till att förstöra för så många andra. Hur kan man tolerera att så många faktiskt är fattiga i vårt land? Hur kan man tolerera att människor blir utkastade ur ett sjukförsäkringssystem? Hur kan man tolerera att så många unga går utan sysselsättning/arbete? Ja, frågorna är bara några i raden av orättvisor. Orättvisa, det ord som får mig att må illa men inte bekommer beslutsfattare.

Jag som fått lära mig, som ett av sju syskon, att rättvisa är ett måste. Föräldrar som alltid gav av det lilla de hade. Fanns det någon som hade mindre, så skulle de självklart få ta del av den som redan har. Ja, de lärde oss mycket våra föräldrar. Idag är en i himlen och den andre står i kön... Men det kan dröja, för han är seg den gubben och ger inte upp så lätt, trots att han levt 28 år på lånad tid. Det är också ett kännetecken för min familj. Att vara seg.

Ge inte upp...

Låt rättvisa vara ditt röda snöre...

Ge till den som har mindre...

Dagens funderare:

Kommer vi att få uppleva en värld där alla är jämlikar och ingen lider? Alla går och lägger sig mätta och alla kan läsa och skriva? Alla kan göra sin röst hörd och påverka sin egen situation?

Ack du sköna nya värld...

I

elegi över tisdagen

Idag är en dag bland alla andra dagar. Har varit på okulärbesiktning av intima kroppsdelar. Ingen av er, jag lovar, är intresserad av detta. Tycker dock att det är värt att nämna, om inte annat så för min egen del. Så det så! Ibland måste man genomgå bilbesiktning och ibland ....besiktning.
Dagen driver mig till överdriven trötthet. Åh, denna vår! Varför bjuder den inte på livsgjutelse och skapelselusta utan enbart djurisk trötthet och otvivelaktig vånda? Så mycket jag borde göra, så mycket jag vill göra, och så lite jag orkar göra. Det känns att tiden sakta men säkert håller på att komma ikapp mig. Ja du Sebbe, inte kunde du veta hur ledsen man kan bli när någon lämnar en. Hoppas du i din himmel kan känna att du är och alltid varit älskad av oss som blev över här på marken. Att jag sitter här och skriver strunt ska du inte bry dig i, det är bara nåt lattjo jag pysslar med ett slag. Jag har kvar dina gamla bloggar och läser de ibland. Funderar på att lägga ut några avsnitt här. Det kan väl inte skada?
Jaha, nu blev det några ord till honom ändå. Hade tänkt att han inte skulle förekomma här, för min del. Men så blev det inte... Ja, det blir dagsformen som avgör.
Jag har många tankar hos andra jag älskar. Säger som Sebbe sa: -Ni vet vilka ni är!
Alla har sitt lilla utrymme hos mig. Skrattar milt för mig själv när jag ser tillbaka på mitt hittillsvarande liv. Ganska upp och ganska ner. Det är nog som det ska...
Nog för nu.


"låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt"
I

dagen bjuder möjligheter i dess fulla prakt

i dag var min sista arbetsdag åt dåvarande arbetsgivare.
kommer ta sats och utforska andra kontinenter,eller som gubben i lådan dyker jag upp på en webplats nära er där ni minst anar det.får välan se vad som sker.
annars intet nytt under stora lampan,magsjukan har gett sig tronföljaren har firat sin 10-års dag med bravur.

Mr P

"have you ever seen the rain coming down on a sunny day"

minnen att minnas

Jag hoppas att vapendragaren P har haft en bra stund med sin familj på deras smultronställe.
Hoppas också att arvingen deras har haft en fin helg där. Det är ju lite speciellt att bli tio, det är det.
Jag minns den åldern med glädje. En tid som nyfiken, på allt som kom i ens väg. Utforskning av området utanför det invanda och tillåtna. Att få ansvaret att bege sig bortom gränsen... Föräldrar som visade tillit. Bröder som gärna tog en med längre och längre bort.
Skolan kändes rolig, för äntligen fick jag göra rätt för mig. Allt som jag gjort tidigare i skolan kunde jag redan. Det berodde på att jag hade två äldre bröder som var ivriga att få lära mig det de redan lärt sig. De var hyggliga mina bröder.
Mor flätade håret så hårt att tårarna rann och jag påminde om en asiat eftersom mina ögon slets åt sidorna. Inte lyssnade hon på det inte, nej det skulle vara hårt flätat. Åhhh, vad jag fick lust att i smyg klippa håret kort, så jag skulle slippa de där flätorna. Jag minns att jag tänkte -När jag blir stor så ska ingen få bestämma över mitt hår, och jag ska inte någonsin bestämma över mina barns hår. Det har jag inte gjort heller. Bör inte barnen få bestämma över det som sitter på deras huvud? Det råder olika meningar om det, det vet jag. Men jag håller fast vid min.

Näväl, nu har många år gått och jag har bara några bleka fotografier kvar från den tiden. Men inne i huvudet har jag fler bilder som inte är lika bleka. Hoppas jag får behålla dem länge.
Jag vill tacka mina äldre bröder för att de hjälpte mig att behålla min nyfikenhet. Det är de värda, båda två. Han i himlen hör nog det också...

I