Årskrönika ur ett annat perspektiv

Så får vi lägga detta år till handlingarna. Ett år fyllt av allehanda upplevelser.

Ett januari, med mycket svåra och tunga dagar. Begravning, elände, glädje och hopp. Minns inte så mycket från januari. Bara svarta dagar och nätter.
Dessutom djupsnö upp till arslet...

Ett februari, med två födelsedagsbarn. En vuxen kvinna och en ännu mer vuxen man. Jag vill inte skriva att broder P är gammal. Han blir så kinkig då...
Tyvärr gick unge Robin bort, alldeles för tidigt. Han hade ju just blivit vuxen...

Ett mars, med två födelsedagar och en begravning. En månad med ständiga kontraster. Jag såg solen i mars. Det skulle bli en vår det året igen...

Ett april, då livet börjar återgå i sina nygamla vanor. Att åka berg- och dalbana utan att du ens beställt biljett. Käftsmällar så fort jag sänkte garden. Det blir inte som förr, men det blir nog bra ändå...

Ett maj, "då körsbärsträden stod i blom, och svalan kvick och munter, just hit med våren kom". Det var också en månad med gravsättning av en älskad Änglason. Det svängde, så att säga...

Ett juni, med ett besök av en liten, liten gosse tillsammans med sin mor. Inte ens ett år, men ändå så stor. En blick som få, med en värme för två. Det Miraklet kommer bli något alldeles unikt...

Ett juli, med ett annat besök. En hel familj rullar in, med hund och två Mirakler men inget hemgjort äppelvin. Så fina människor jag har turen - eller vad det kan vara - att få komma nära...

Ett augusti, med årsdag för mannen och jag. Så många år det har hunnit bli tillsammans. Och fort går det när man har roligt... Som en klok man sa: -Det är inte tiden som går fort, det är du som rör dig långsammare... Nu är kantarellerna som bäst. Vi vistades mycket ute i skogarna, där vi fick se allt det vackra som finns runt omkring oss. Det vi borde stanna upp och iaktta lite noggrannare. Tog oss friheten att fira allas vår Sebbeman på hans födelsedag. Kladdkaketårta med tända ljus. Det ni...

Ett september, med allt längre kvällar. Ja, menar att solen börjar visa sin trötta sida, en sida som gör att den bara måste få lägga sig lite tidigare för var kväll som går. Men vem skulle inte vara trött, efter att måsta lysa så länge och ofta över alla. Så gör vi människor, så då får även solen göra det...

Ett oktober, en födelsedag, för den underbaraste glädjespridaren som finns. Och ett provsvar som visade på helt friska bröst. Man kan vara glad över många olika händelser. Som en klok kvinna sa: -Tiden kanske inte läker såren, men man kan lära sig leva med dem. Ja, hon är en klok kvinna, hon M...

Ett november, som även den kom med positiva besked. Ingen spridning av mannens cancerceller. Glädjeskutt! För övrigt så kändes denna månad verkligen omtumlande. Började vänta in den gräsliga december, en månad som ska gå i ljusets tecken, men som jag kommer att se på med mörkare ögon än er andra...

Så kom vi då äntligen fram till december.

Ett december, ett målsnöre för mig. Äntligen är detta året över. Ett år av upp- och nedgång, bak- och framgång, hit- och ditgång... Men som Martin Ljung skulle sagt: -Vi skaaa klara av det...

Så blev klockan sen nyårsafton och jag går ut en stund. Det har gått en timme sedan senaste meningen och klockan har blivit nyårsdag, så medan jag fortsätter skriva så är vi inne på det nya året. Kommer precis in från en nattlig promenad till Minneslunden, där vi tände ljus för de nära som inte längre finns med oss, ja de är med oss, men inte i fysisk form. Det var så vackert där på platsen, tända ljus överallt och tro mig eller inte, men jag såg ett spår i snön, som något lämnat efter sig... Att lämna spår kan göras på många olika sätt. Jag lämnar mina, och du tar del av dem. Du lämnar dina, och jag tar del av dem. Må ni alla få ett riktigt glädjefyllt år framöver. Jag får mitt...



Mrs I



"januari börjar året
februari kommer näst
mars, april har knopp i håret
maj och juni blommar mest
juli, augusti och september
härlig sommar är det då
men oktober och november
och december är så grå"

Olusten att skriva

Vresig och vred.
Väntar in våren.

Måste komma igång med lite bloggande snart.
Vill skriva om den sjuka vården.
Vill skriva om det sjuka sjukförsäkringssystemet.
Vill skriva om det sjuka kriget i Afghanistan.
Vill skriva om det sjuka Burma.
Vill skriva om alla de fantastiska och underbara människor jag mött och möter. Inte ett dugg sjukt, alltså.
Just nu lever jag i ett litet kaos, men det sägs ju att ordning föds ur kaos. Får väl se hur det blir med det...

Håll ut, du som av någon outgrundlig anledning orkar hänga på den här sidan.
Jag lovar att ta tag i skriveriet, bara jag får lite lugn och ro i själen. Lite av en bristvara för tillfället.
I

Ljuset

Tände ljus för Sebastian idag.
Tänkte extra mycket på de som betytt mycket för honom under åren han gav oss.
Systrarna, nästansystrarna, fadern, maken, morbröder, mostrar, fastrar, farbror, kusiner och vitaminer.
Även de vänner jag känner till. Ja, det tar ett tag för en sån som mig att hinna tänka på alla dessa levande människor. Men det var värt varje sekund av min tid, för när jag tänkt färdigt så kände jag mig så nöjd över att veta att min lilla älskade Änglason inte varit ensam under sin tid med oss.
Att vara älskad av så många - det vet man kanske inte alltid att man är - borde göra livet lätt att leva. Men man kan känna ensamhet i gemenskapen, det är vi nog många som kan skriva under på.

Ensamhet kan kännas tryggt. Ensamhet behöver inte vara farligt, endast om den är påtvingad. Men jag hävdar att den självvalda ensamheten är sund.
Att tycka om att vara med sig själv borde vi alla bli bättre på. Inte behöva fly från sig själv för att man inte orkar med sina tankar eller att inte gilla det man ser.
Att våga vara ensam, det var han bra på, Änglasonen Sebastian.

Ja, så gick den här dagen också.


Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute tändes nya ljus.

B. Afzelius

Naken hammock eller nakenchock

Det händer inte mycket, men det som händer är desto mer...

Har inte haft lusten eller energin att blogga på ett långt tag.
Ännu har inte suget återkommit. Men, jag känner ändå lite av
ett tvång att upprätthålla sidan. Så lång tid har gått att jag glömt
lösenordet, för att logga in här. Det visar på att det är illa värre...

Hösten har kommit på besök. Med den följer ett visst åtagande.
I alla fall om man har en liten täppa, och det har vi.
Utemöbler har täckts över, grillen är undanplockad, gräslöken infryst, lökar plockats upp och hammocken gapar tom.
Hammocken ja...Utan sin klädsel ser den rätt benig ut. Det är så att den har stått naken under hela året, även då solen stod som högst och den hade bjudit glädje.
Saken är den, att nådig Änglason satte sig i hammocken sista gången han var på visit, och tyget brast under hans tunna, beniga röv. Så var det med den hammocken. Klädde så av den efter konstens alla regler. Så beställdes nytt fint ljusblått tyg. Ett tyg speciellt för utomhusmöbler. Men inte blev det nåt av med det syendet. Nehej, jag har sneglat på tyget och mallarna. Jag har mer eller mindre gjort det till mitt livs stora antiprojekt. Några gånger under gångna vintern har jag klämt och kännt på materialet och älskat att dra handen över det. Har även varit så stolt att jag hittat ett sånt vackert tyg. Nu går jag här ändå med min ångest över att inte iordningställt hammocken. Inte i år heller...
Men kanske, kanske, kanske kan det bli av den kommande vintern. Jag har alltid ambitionen att det ska bli av. Och inte blir jag så väldigt besviken om det blir förrän till våren.
Hammocken som står där naken, stolt spretande och med den vackraste blå färgen man kan tänka sig. Så djupt blå att havet inte har en susning i skönhetstävlingen.
Under förra vintern fick den praktisera som den bästa fågelmatningsanläggning jag skådat. Där hängde talgbollehängare och frömatningsapparater sida vid sida. Fåglar i mängder besökte oss dagligen. Men det har jag beskrivit vid ett tidigare tillfälle här i bloggen. Så det ska jag bespara eventuella läsare.

Jaha, det här hade jag ju inte alls tänkt skriva om. Men det är just det med bloggande, tycker jag, att det är stundens tankar som hamnar i pränt. Spännande kan man tycka. Ibland blir det stort ibland lite mindre stort, fast det gör ju inget.

Jag hade tänkt ta upp ett ämne som handlar om orättvisor,.Har en massa ord som jag bara måste få nerskrivet. En vän till mig nämnde ett par ord som satte sig pladask i mitt sinne för orättvisor.
Hon sa -Vi bygger dumheter istället för att göra livet enkelt att leva.
Så sa hon, min vän Eva-Lena. En kvinna jag inte träffat i verkligheten, utan en vän på vårt fantastiska internet.

Återkommer med mera om det!

Mrs I

"att få gunga sin själ i en hammock
i ett solsken där solen är du"

nostalgi och rädslor i en salig blandning

Har tillbringat de senaste dagarna med att lyssna på musik från min ungdom.
Oj, vad tiden gått fort. Det var ju igår jag lyssnade på Melanie Safka.
Men vid närmare eftertanke så var det inte igår. Inte ens i förrgår. Eller dagen innan den.
Nej, det är som de säger. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.

Nu till något helt annat.
Det händer att jag räds olika saker.
En rädsla är att jag ska förlora mitt förstånd. Kan bli fruktansvärt skräckslagen för det.
En annan rädsla är att förlora språket. En stroke skulle kunna radera det i ett ögonblick.
En tredje rädsla är att förlora minnet. Alzheimers sjukdom skulle sakta men säkert bryta ner det.
En fjärde rädsla är att förlora hörseln. Sinnet vi ser som självklart, vi som har det i behåll.

Men den allra största rädslan jag har, är ändå att förlora mina kära.
Sen jag förlorade den jag älskar allra mest, så växer min rädsla att fler av mina nära ska försvinna från mig. Det är en fruktansvärt oangenäm känsla vill jag lova. Önskar ingen annan den...

Dessvärre är det förmodligen så att vi alla bär på olika saker vi räds. Inget är för stort och inget är för litet. Men för att jag själv ska ta kontroll över dem, för att inte förgöras, måste jag ställa mig frågan "Hur stor är sannolikheten att jag ska drabbas?" Det har hjälpt mig att hantera dem.

Ja, drabbas kan man ju faktiskt. Men, det finns många saker jag själv kan ta itu med för att minska sannolikheten.
Därför brottas jag dagligen med min rökning, mitt näringsintag, min motion, mina sömnvanor och min hjärngympa.
Listan kan göras lång, men ska jag räkna upp allt jag kan göra för att förhindra en rädsla, ja då har jag alldeles säkert skapat ännu en...

Nu ska jag ta itu med kantarellrensning, för den behöver man inte vara rädd för. Det är enbart en angenäm syssla. Dessutom finns stund för eftertanke under tiden man utför den.
Att tänka är inte farligt, det är vad man tänker som kan vara farligt!

Må väl!
MrsI

"har du sett herr kantarell
uti enebacken" fast där har jag aldrig sett en kantarell...

denna dagen inte ett liv

Så skulle Farbror Melker sagt, om han vore med mig idag... Nu är han ju inte det, så jag säger det själv.

Idag sker det inte mycket hos mig. På grund av gårdagens aktiviteter så blir det vilsamma stunder idag. Jag lider av en kropp som inte vill lyssna på sin knopp. Ja, du som har värk någonstans i kroppen känner till detta...
Går omkring här hemma i mina nya vandrarskor. Mina bästa skor någonsin, som jag förärades av min älskade B häromdagen. Måste gå in dem innan de hamnar på längre äventyr. Tror de kan vara perfekta inneskor också...

Klippte gräsmattan igår och insåg att hösten börjar göra sitt intåg. Likt en fladdrande Liza Marklundbok i vinden är min gröna matta täckt av dess lösa blad.
Oxelträdet har börjat fälla sina läderblad som dalar ner, tungt vajande och blir liggande på rygg. Det passar sig inte att kalla dem löv, just av den anledning jag just nämnt. De har inte förvandlats till mull eller ens mjuknat upp framemot vårkanten. Därför måste de tas omhand under hösten.
Att ge sig på den ljuvligt gröna mattan av mjukt, lent gräs blir därmed inte den lättaste uppgift.

Undrande går jag runt "Ska jag kratta bort alla bladen innan jag klipper till?" Min vana trogen gör som jag brukar, jag tar den lättaste vägen. Som visserligen brukar bli den tyngsta dito.
Kunde just tro det. Att genomföra den enklaste sak - att klippa en gräsmatta - visar sig bli ett sjuhelsikes jobb. Nu ligger oxelbladen likafullt över hela gräsmattan, emedan klippningen ser tilltufsad ut, likt ett nyvaket småbarns kalufs. Tussar lite här och var, varvat med oxelns fällda sommarskrud.
Inte klarar en handjagare av att förvandla sådant till jordförbättring och dylikt. Nej, oskadda ligger de där så uppkäftigt som ropade de till mig "Där har du, du lata människa, för att du inte valde mig först! Du borde tänkt dig för!"
Ja, jag borde tänkt mig för, jag vet det nu. Likaväl som jag visste det förra året och året dessförinnan vid denna tid, då oxeln började fälla. Till saken hör att trädet fäller under lång tid, framåt jul är det över. Jag fick kratta, räfsa och plocka under lång tid.
Men med tiden har jag börjat gilla mina blad, de blad som idag har blivit mina vänner. De bladen som i sommarhettan gav mig skugga och svalka. De bladen som ger mig glädje vid mitt sovrumsfönster de stunder jag står där och begrundar, beundrar och betraktar livet. Livet som fylls av storheter för vart andetag jag tar...

Imorgon är det dags att jaga mina vänner oxelbladen ytterligare en gång...

Mrs I

"blad faller tyst som tårar"

tvärvändning inom två minuter

Hade tänkt skriva av mig lite om valresultat, demokrati,
parlamenariskt o icke parlamentariskt,
solidaritet, ideologi mm mm.

Men det blir inget av med det.
Inte idag i alla fall.

Sitter här och hänger. Sorterar lite filmsnuttar och bilder.
Det har varit lite tungt att gå igenom dem, för det är bilder och filmer på Sebbe, änglasonen.
Det har gått hyfsat bra att plocka med bilder.
Men det säger jag er, ni som inte behövt vara med om det absolut värsta,
att se filmsnuttisarna, det blev bara för tufft.
Att höra hans röst och se honom gå tillsammans med mig uppför grusvägen mot målet,
den underbara plats min man och jag älskar att besöka. Det blev bara för mycket.
Hans skratt. Hans pliriga ögon. Hans jättekliv så jag fick ta två steg medans han tog ett.
Hans gängliga kropp. Hans nyinköpta FilippaK jacka som han var så stolt över att ha jobbat ihop.
Hans långa, vita glidarskor som förutom hans 45or till fötter bestod av 7 cm ännu längre material.
Hans bruna tjocka hår. Hans snustjocka överläpp. Ja, det var mycket som var just han, Sebastian.

Ja, som sagt var, det blev bara för mycket.
Inte fanns lusten kvar att beskriva mina intryck av valet och allt vad jag tänkt mig att beskriva där.
Nej, det känns lite fjuttigt på nåt vis. Just nu i alla fall. Men lugn, det kommer. Var så säker.
Är bara lite låg just nu, och försöker bli glad igen, den glada kvinna jag egentligen är. Men den kvinnan tror jag inte kommer åter. Inte på länge. Om jag ska vara ärlig... och det ska man väl... för det har min mamma sagt.
Så då är det nog bäst att vara det...

Nu har jag gnällt av mig lite, och försöker väl bara delge någon där ute hur det kan vara att höra rösten och se den rörliga bilden av någon du älskar över allt annat. Någon du vet inte finns med dig längre.
Det är mycket värre än man kan föreställa sig.

Men jag uppmanar er alla, om ni har möjlighet, se till att filma era nära och kära så mycket ni bara kan.
En dag kommer det att vara så mycket värt för er. Den dagen man förlorar någon kär. Dagen kan faktiskt komma fortare än väntat...

Dystert värre blev det, men ändå så otroligt fantastiskt att få "träffa" honom igen, min älskade änglason...


Mrs I

"Lilla vän, hur är det fatt?
Det är ju kallt som fan inatt.
Varför är din hals så röd?
Lilla vän, du är ju död!" B. Afzelius

humanistisk humanitet

Det oroar mig att mänskligheten verkar ha glömt att vi finns kvar här enbart för att vi delat med oss till varandra.
Genom tiderna har vi gett av det vi har till den som inget har. Det verkar slut på det nu, när så många vill ha mest.

Det närmar sig val och det tenderar bli högerregering igen. Jag vägrar tro på att hälften av de röstberättigade är så politiskt insatta så de vet vad de röstar på och varför. Men de gör det likaväl...

Idag fick jag en bra bok i min brevlåda. 'Högerregeringen 2006-2010' är titeln och beskriver just vad den heter. Den är lättläst, skriven på ett enkelt språk som gör att den känns angenäm, även för den som normalt inte läser mycket böcker. Hade gärna sett att den användes i skolorna i ämnet Samhällskunskap, gärna andra ämnen med. Återkommer med en recension av den längre fram i tiden.

Nåja, jag sitter här och skriver och skulle gärna vilja dela med mig av mitt synsätt och tankegångar. Du som läst mina tidigare inlägg har nog räknat ut att jag är socialist. Ja, du har rätt, det stämmer. Och jag är en mycket stolt sådan. Ingenting skulle få mig att lämna mina värderingar, inga pengar i världen alls. Det är nu jag kommer till kärnan.

Jag önskar att alla röstande skulle känna till de olika partiernas ideologier, alltså vad som ligger till grund för deras existens. Har noterat att partierna mer och mer undanhåller sina grundvärderingar. Dessvärre tror jag också att många av våra förtroendevalda inte känner till de ordentligt, med tanke på frånvaron av ordet.

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Minst.
I alla samhällen finns en Höger och en Vänster sida. Inte knutet till särskilda partier.

Höger - här står pengarna och egoismen i centrum.
Högern vill satsa på den enskilde individen, oavsett hur det går för resten av befolkningen. Egot går före gemenskap.

Vänster - här står människan och gemenskapen i centrum.
Vänstern bär en filosofi som går ut på att försöka göra gott för så många som möjligt.
Den kan bara inte vara felaktig...

Men hur kommer det sig då att många av oss väljer en regering som bara bryr sig om de få?
Kan det vara så att de är så pass okunniga så de inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får?
Inte kommer Högern att bry sig om dig lilla människa, du som hoppades bli den utvalde...

Så ser det ut när jag ska beskriva det som oroar mig idag.


Det finns många olika sätt att se på saker och ting. Många sätt att göra osanning till sanning.

Väl mött vid valurnorna och tänk efter: Vad vill du ha för framtid?



Mrs I, röd sen födseln och av ohejdad vana.

kropp o knopp o vänlighet

Hur har jag mage att tycka synd om mig ibland?

När det mulnar på, så finns alltid någon som jag kan stödja mej emot, för att inte falla.
Ibland lägger jag knappt märke till honom eller henne, eftersom jag är så självupptagen, med just det, att inte falla.
Men när molnen lättat stannar jag upp, och ser människorna i solljuset. De skänker mig så mycket, var och en på sitt sätt. Alla är underbara och alla vill en så väl.

En stilla undran:
-Vet dessa mirakler om att de är så värdefulla?
-Har jag talat om det för dem?
-Har jag visat dem min tacksamhet?

I de fall jag inte visat uppskattning, tro mig när jag säger -Förlåt!
Det har aldrig varit min avsikt att ta saker och ting för givna.
Inte människor heller. Vänskap är något man får arbeta sig till.

Så upptäcker jag att det finns en ny vän därute i solen. En vän som liksom jag behöver någon att hålla hårt i när det stormar. Att hitta nya, kloka, unga, insiktsfulla och tillförande människor är inte så vanligt i dagar då många har fullt sjå med att hålla näbben över ytan och inte gå under av brist på självkänsla. Ett liv som innebär bl a att inte kunna påverka sin egen situation.
Skit på den som säger att det bara är att rycka upp sig!
Skit på den som negligerar ett stegrande samhällsproblem!
Skit på den som ser ner på den som har ont i själen!
Skit på den som inte ser kroppen som en helhet där kropp och knopp hänger samman!

Nu blev det mycket skit, men skit samma. Jag skriver vad jag vill och jag skriver för min egen skull, så har du kommentarer, så får du väl lägga de här nedanför.

Go´natt!
Imorgon ska jag vara vänlig mot alla! Alla som är värda det, men absolut inte mot de som suger musten och energin ur mig!

MrsI

"så styr vi mot reveln och jublar när vi strandar"

håglös i hösten

håglöshet
höstlåghet
låghalt



bra för nu

Mrs I


"klockan går
tiden slår"

Dexter den djuriske

Efter att ha införskaffat ny kamera, så kräver det ju en hel del övning att lära känna den. Var gör man det bäst om inte ute i det fria.

Vår gamle vän och filosof, Konfucius (555 f.Kr-479 f.Kr) talade redan han om lärandets grunder:

"Jag hör och glömmer

Jag ser och minns

Jag gör och förstår"

Försöker alltid följa detta råd vid hanterandet av nya produkter.

Visst, manualer är bra stöd men jag ser de mer som referens.

Nåväl, igår kväll var ljuset ovanligt vackert ute. Det hade regnat på dagen så marken var mättad av. Daggen steg och låg som ett täcke..

Vi besökte ett litet naturreservat runt knuten, Prästaskogen i Torna Hällestad, ett underbart litet område. Fantastisk skog med vresbok, spångad led, och målet - en gräsbeklädd rullstensås med utsikt över nejden.

Väl uppe på höjden hör jag något som grymtar ljudligt i ett buskage. Ut kliver en kolsvart tjur av rasen Dexter (tror jag, ser ut som en sådan). Nämnas bör att marken där vi är delas av åretruntströvande nötkreatur.

Dags att ta de där bilderna vi tänkt oss. Har ju ingen aning om de är vänliga av sig de här djuren eller ej.

Fler och fler kommer de stånkandes, frustandes och grymtandes uppför åsens sluttning. De är alltså på väg till sitt nattaställe. De söker sig till varandra och börjar bilda klunga under trädens skydd som tak.

Klockan går och det börjar bli dags att återvända. Mörkret närmar sig, det går fort här i södra Sverige. Det är väl en halvtimmes färd tillbaka. Mest nerför, men ändå...

Väl nere i sänkan, nu är det riktigt mörkt, där det för övrigt är ett vattendrag man måste över, där står ett tiotal av dessa svarta, hornförsedda djur och stoppar upp vägen för oss.

En tjur dyker upp bakom oss. Nerför slänten kommer han med en ruskig fart. Kollar snabbt omkring mig och ropar till min käre B att komma och ställa sig bakom trädet. Vem vet vad den bjässen till djur vill oss. Är den ondsint eller bara en yster tjur som vill leka? Vi känner inte för att ens försöka ta rätt på vilket.

Så står vi då i valet och kvalet. Hur gör vi nu? Vi närmar oss djuren i klungan, tio meter kvar, till höger går det inte att ta sig förbi, till vänster måste vi ner i dammen. Något av djuren behöver bara ta ett steg åt sidan för att vi ska falla i vattnet. Alltså ingen bra idé att ens försöka. Lyser med min ficklampa i ögonen på dem för att försöka få en reaktion, men inget händer. De har inte tänkt flytta på sig, det förstår vi nu.

Nej, nu är det bara att försöka hitta en annan utväg! Vi vänder oss om för att följa vattendraget men det befinner sig dextrar överallt där vi försöker gå förbi.

Nej, nu är det nog! Inte ska vi bli uppskrämda bara för att de befinner sig där i mörkret någonstans. Ökar takten på stegen, trasslar in oss i björnris som river benen. Svetten bryter igenom, blandat med den fuktiga luft som täcker både mark och luft nu. Hoppas batterierna i lampan räcker hela vägen, för nu vet vi inte hur lång väg vi har tillbaka. Månen hjälper dock till. Och så plötsligt, där rakt fram, där finns en skjutbana som vi vet inte ligger långt från parkeringen, där bilen väntar. Nu är det bara 500 meter skjutbana kvar. Inga skyttar i sikte, tror nån det, det är ju dimma och mörkt ute. Det är bara stollar som skjuter i sådant väder. Och äntligen framme...

Stannar upp ett tag och begrundar situationen.

- Åh, underbara liv som låter mig få uppleva samvaron och närvaron av alltet!

P.S Läste på om rasen Dexter senare. Det är en ovanligt social ras som trivs bra ihop med människor. De ville alltså bara busa och retas lite med oss. Tror jag...

MrsI

"dra dra du gamle oxe

det bästa du förmår"

följetongens fortvarande

Jaha ja, så har det hänt igen!
Min älskade B har överträffat sig själv igen.
-Du I, jag har tänkt på en grej...
-Ja du brukar göra det ibland...
-Men du jag har tänkt på en grej, som gör att jag mår så jäkla dåligt.
-Oj, har det hänt dig något?
-Nej, men jag har så dåligt samvete över att du varje kväll ska behöva stå framför frysen ensam i mörkret, inväntandes att din vän - han den andre - ska behaga kyla ner sig innan du går till sängs. Jag vill visa min omtanke genom att förära dig med en ny mp3-spelare. Då känner jag också att jag kan ta itu med den rackaren för att se vari felet ligger.
-Men älskade B, menar du att du mått dåligt över det?
-Ja, jag tycker du ska ha en med touch screen och OLEDskärm med mera, med mera och med mera.
Nu hör jag ivern i hans röst, han ville bara få grönt ljus från mig innan han tryckte på knappen för "Beställ"

Så nu har jag Sveriges häftigaste mp3-spelare, med så många finesser så jag inte ens vet vad hälften är till för. Men förhoppningsvis kommer vi att få många år tillsammans, så jag hinner nog lära mig apparaten.
Vi kan äntligen gå till sängs samtidigt igen min älskade make och jag. Det slår alla mp3-spelare med hästlängder, kan jag lova!
Har aldrig förstått par som lägger sig vid olika tidpunkter, men det får bli ett annat inlägg. Nu ska jag springa ikapp B så han inte hinner före mig till sängen. Jag är mycket snabbare än honom på raksträckorna.

Funderar dock på vad min andra spelare tycker om att bli utbytt mot en ny, yngre, lättare upplaga...

Godnatt alla nattugglor
önskar ruggugglan I

Vem bryr sig?

Idag hade jag tänkt vara förbannad.
Förbannad på alla orättvisor och snedfördelningar.
Lyssnar på radio, räds över vad som ska hända alla människor som regnar bort i bl a Bangladesh, Indien och Kina.
Lyssnar på radio, räds över vad som ska hända alla människor som inte passar in i systemet i vårt kära fosterland. Ett land som mer och mer krackelerar i färgen.
Lyssnar på radio. Tänker på de politiska skitiga fingrarna som ska röra vid allt, söndra allt, smutsa ner allt de vidrör.
Lyssnar på radio. Tänker på vad som ska hända de vattenlevande djur som kämpar för sin överlevnad i ett nersmutsat oljigt hav.
Lyssnar på radio, men känner att mitt blodtryck och min puls hastigt stiger genom taket, vidare mot skyarna och där bortom, oändligheten.
Därför slutar jag lyssna och tappar geisten att bry mig. Orka...

Men nu sitter jag här - ett antal timmar senare - och känner adrenalinet stiga och undrar hur det ska gå för de människor som blir drabbade och utsatta på ett eller annat sätt.

För bakom varje siffra, varje bild, varje löfte om en framtid så finns en människa, en levande varelse, en kännande, tänkande individ.

Jag bara undrar - om den alls finns - var är solidariteten då den behövs som mest?

Orka...

Godnatt och hopp om en ljus morgondag för alla!

Mrs I

"det fanns en gång en soldat
han kysste sin mor farväl
han sa till sin flicka du
jag kommer igen"

regn, värme och psykosomatiska besvär

vaknade vid 6 tiden och trodde jag var bakis innan det slog mig att jag dricker ju inte.
så då är man åter under norsk flagg igen,serr fram mot slutet av detta år då landsförvisningen är över,kommer ta beslut vad gäller fortsatt vistelse i detta magnifika naturland.
hemlängtan, krämpor och diverse mellankoli tär mitt sargade psyke/kropp.
3 veckor kvar till nästa hemresa!!känns lite som en evighet...... vad gör man???
kravsar sig i skäggstubben tar sats ... och tror fan det funkar ett tag till.
har inga dubier vad gällande kurder eller delfiner,alla är vi ,fast i olika skepnader.


Mr P

"have you ever seen the rain coming down on a sunny day"

så osårbar

life sucks..


MrsI

under över alla under

Under har skett... min lillvän lever igen. Ja, jag talar om min mp3-spelare.
Han har händiga händer min hängivne husherre. Tro´t om du vill eller inte, igår när det var dags att säga godnatt, så säger min käre make med vänlig stämma
-Jag har fått liv i din lille vän.
-Men han är ju stendöd. Jag har ju själv sett att han är borta för alltid.
-Nja, så enkelt är det inte. Det som verkar vara borta är inte alltid det, min kära.
-Ja du B, vad gjorde jag utan dig? Men varför kan du inte använda dina händer till att väcka liv i S? Jag vet att det inte är möjligt, men jag kostar på mig frågan ändå.
-Ja du I, de räcker bara till för det som innehåller elektronik, men nu tror jag mej veta vad felet är. Jag ska överraska dig en dag med att du aldrig mer ska behöva använda kryoteknik för att låta din andre leva. Han ska få den bästa vård han kan tänkas behöva.
-Ja, jag lovar att vara mycket rädd om honom även i fortsättningen. Men när han är slut, ja då släpper jag taget. Hans tid är nog ändå ute snart. Ska njuta av honom varje dag, så länge han vill stanna hos mig.

Så i fortsättningen hoppas jag att jag inte ska behöva skriva om eller informera om läget vad gäller min lille vän. Han den andre.

Nu till nåt helt annat. Godnatt! Ska en sväng förbi frysskåpet först...

MrI

"How many special people change?
How many lives are living strange?
Where were you while we're getting high?"

Ja, min vän det kan man fråga sig. Var var vi då?

uppgiven och utan mina under

Åhhh, ibland blir det inte som man tänkt sig. Någon som känner igen sig?
Jag har beslutat mig för att inte "tänka mig" längre. Det blir ju bara skit hur man än vrider och vänder på sig.

Igår sent på kvällen, vid 00.15 ungefär, då jag som vanligt lägger in min lille vän i frysen, ett tag innan vi ska sova för kvällen. Då händer det som verkar drabba mig lite då och då.

Min vän är död! Han har gett upp helt och hållet. Inget upplivningsförsök duger längre. Åhhh, om jag inte hade skrivit och berömt honom så mycket igår i bloggen - kanske hade inget ont hänt då. Äsch, jag vet att det är svammel men jag brukar alltid leka med tanken om orsak och verkan, olika sammanhang och så vidare.

Så nu sitter jag här och tjurar. Det verkar som om allt som betyder mycket för mig, rycks ifrån mig och jag blir kvar med sorg och bedrövelse.
Det är klart att sorg kan ses ur olika perspektiv, men rädslan att förlora de/den man älskar, den kvarstår. Och det är den känslan som dök upp igår kväll vid 00.15-tiden...
Nu ska jag försöka hitta kartongen till min lille mp3-spelare, så han får ett värdigt avslut.

Godnatt med er alla lyckliga som har både barn och mp3-spelare kvar i livet.

Nu tjurar jag lite till...

MrsI

"Gunga lilla barnet mitt,
snart går solen neder
och du måste sova."
I. Hellsten

Ämpäträ

Ja, så sa faktiskt en liten pojke att han ville ha till julklapp. Eller sa och sa, han skrev det i sin önskelista. Det är såna gånger man prövas som förälder, att kunna tyda de små livens försök att på egen hand göra sig förstådda med hjälp av bokstäver de knappt kan ljuda.

Var gång jag använder mig av min Mp3-spelare - och det är ofta - så kommer jag osökt att tänka på den lille krabaten. Jag undrar var gång om han fick sin Ämpäträ, eller om det blev något annat i paketet. Kanske någon liten träsak som den stackars föräldern gissat sig till.

Nu till min mystiska och egensinniga apparat.
Jo, det ligger till så här. Jag och min spelare har trivts med varandra under fyra års tid. Dagligen har jag nyttjat honom - jag kallar honom för honom - på bästa möjliga sätt.
Han finns med mig när jag vaknar, han finns med mig när jag somnar. Att han godnattar mig beror på att jag har någon form av tjut i skallen och då tar han bort det värsta av det.
Nåväl, för att hedra honom och visa tacksamhet så har jag gett honom ett sprillans nytt batteri, det gamla var lite slitet och trött, och det nya var mycket starkare och livsdugligare.
Trots att min spelare börjar bli till åren så gillar jag honom så mycket att det var en självklarhet att jag skulle "batteria" upp honom.
Strax innan bytet så började han bete sig lite egendomligt. Plötsligt och utan förvarning så behagar han vid påslaget att lysa med den vackraste vita skärm man kan tänka sig.
Hilfe! Vad göra nu?
Jag ropar på min andre "han".

-B kan du förstå vad som hänt? Han, den andre, är kritvit!
-Ja, jag har märkt det.
-Kan du hjälpa mig på något sätt?
-Det är bara att trycka den här kombinationen. Längst ner till höger och on-knappen samtidigt. Håll inne tills skärmen återställs.
-Tack älskade livskamrat. Vad gjorde jag utan dig?
Det får ju inte vara så enkelt att man pilar iväg och inhandlar en ny "han".

Tiden går och spelaren trivs med sitt nya batteri. Han ger mig tre dagars trevligt sällskap.
Men säg den lycka som varar...
Det blir vit skärm var gång jag ska starta den lille gynnaren. Gång, på gång, på gång - jag hinner se det värsta. Ska jag måsta ge upp min lille pryl?
Vill inte, vill inte, vill inte - vad kan vi göra åt problemet?
Det blir till att fråga herr B igen.

-Nu är det klippt käre B, nu är han stormtokig talboksspelaren.
-Jag har en idé, säger han den käre B. Vi kyler ner honom så ska du se att han fungerar.
-Är du inte klok, man kan väl inte kyla ner honom?
-Jo, jag har en idé som jag sa. Din vän spelaren kommer att bli som ny igen.

Jag börjar inse att min äkta make verkar ha fått fästingbett i pannbenet. Borrelia borde visa sig på sådant sätt. Men han envisas med att vi borde försöka med lite kryoteknik. Alternativet? undrar han.
Till saken hör att inga knapptryckningar med olika kombinationer fungerar längre. Det är enbart vitt ljus hela tiden.
Självklart litar jag på min make, han är ju min livskramare i både nöd och lust. Just nu är det i nöd från min sida sett! Han har god kunskap i nästan alla ämnesområden och elektronik är inget undantag.

-Jo förstår du, det är så med komponenter att de ändrar storlek i olika temperatur.
-Öhhh???
-Ja, det är därför vi testar att ge honom lite kyla, så han kan återfå den storlek han ska ha på sina inneboende delar.

Som vanligt så litar jag som sagt på honom. Vi testar. Och vad händer? Jo, efter 10 minuter i frysen så är han som ny min vän och tröstare. Ja, jag talar om min spelare såklart, inte min man.
Så när den är igång igen uppstår inga som helst problem, förrän nästa dag då det är dags att använda honom igen, spelaren.
In i frysen med dig din rackare, så du kan visa mig att du fortfarande duger!
Det var ju bara lite kyla han ville ha. Och åtminstone det kan jag bjuda honom på, han som så troget söver mig var natt och finns där om jag har svårt att sova. Fast jag föredrar min riktigt levande han, B alltså, självklart!

Ja, det var väl det jag ville berätta om min lilla Ämpäträ. Som för övrigt föddes med namnet Creative.

Så kan det gå till i den lilla världen där jag finns. Tillsammans med mina två "han".

Det där med att barn inte alltid vet vad det är de gör, och inte alltid vet vad saker och ting heter, sånt är kul tycker jag.

Med de varmaste hälsningar till "ömpäömpä"!

P.S
Idag gjorde jag min sista omröstning på Svensktoppen.
Inser att jag inget har där att göra.
Magnell kom ju inte med på listan förra veckan.
Det är nog dagissånger de vill ha, svenska folket...
Inget med budskap i eller texter som handlar om solidaritet...
Jag säger bara Fy på er som ratar bra texter.

MrsI

husmanskost

Ja, jag vet! Jag borde skriva om min MP3-spelare. Men det kom lite ivägen.

Igår, när middagen skulle ordnas, så tog jag ut köttfärs ur frysen. Hade lite nypotatis som behövde ätas upp.
Kom att tänka på att jag gör en ugnsrätt av dessa ingredienser.
När jag så står och skrapar pärena, så kom jag osökt att tänka på en liten historia från det förgångna.
Då salig sonen Sebastian var i livet, hände det lite av varje, många berättelser finns från dagistiden.
Här är en liten sådan.

Sebastian, 3 år, hämtas hem från Prästkragens daghem. Detta är året 1987.
Som brukligt är, så frågar jag honom när vi är hemma vilken mat de ätit på dagis.
Han svarar lite osäker i rösten,
-Målahetepalt...
Jag funderar en stund och undrar vad det kan vara för maträtt...
-Vad sa du att du hade ätit, sa du?
-Målahetepalt...
-Okej, vad gott! måste jag ju svara den lille stackaren.

Jag tar telefonen och ringer i smyg till dagisköket.
Så får jag svar på vad de ätit, de små liven.
Och det är förståeligt att barnet inte visste riktigt vad han ätit.

Han hade ätit Fåraherdens paj - ganska likt Målahetepalt - i alla fall om man är 3 år.
Sedan dess har vi ätit Målahetepalt många gånger.
Det blev den rätten igår med, med den skrapade nypotatisen och köttfärsen som bas.

Jag borde frågat Sebastian vad det var i maten han ätit istället för själva maträtten.
Det hade han nog klarat bättre och jag hade kunnat lista ut vad den hette.

Ja, så blev det igår för oss som fortfarande är i livet.
Han lämnade många spår efter sig den älskade unga mannen.
Många som gör livet betydligt behagligare att leva.
Jag önskar att han visste hur mycket han betydde för så många, och att han lever vidare i oss...


Mrs I

"ett barn ska jag ha när jag blir stor
med smala ben och med mjuka skor
små vassa tänder och skära händer
och mage som en sockertopp"

dagen bjuder hällregn och vemod

vakande 50:30 imorse tittade ut,trodde jag! fast jag såg fan inte ut det regnade vatten på riktigt.
har vart 5 dar utan regn sen i mitten på maj,inte är det ju så man får tapetserad gomhåla av det .
nu är det ett par få arbetspass tills man åter trampar fosterlandets mylla under sulorna.
kommer avnjuta ledigveckan med grillat och diverse sociala göromål.
aklimatiseringen i det "nya" landet verkar funka över förväntan,
snart är alla lusekofter färdig konverterade till den nobla svenska fanan.

annars intet nytt under solen (om det fanns nån)

Mr P


"kommer inte snövit snart, kommer inte änglarna att landa,kommer det goda livet snart?"


så kan det va gott folk
"oderint dum metuant"

sång för de svikna

Så, nu är veckans ansvarsfulla åtagande utfört. Andra veckan jag får delta i juryn för anrika Svensktoppen. Jag måste medge att det inte är så häftigt som jag drömde om. Idag var det närmare ett måste - till saken hör att jag inte är en trogen anhängare av måsten - men jag blev ändå lite förtjust, när jag plötsligt via internetradion i köket får höra Ola Magnell sjunga. Lever han? är min första tanke, alltmedan strykjärnet fräser mot bomullen. Jag tycker det passade bra att stryka tvätt samtidigt som jag lyssnar på programmet. På grund av platsbrist så sker mycket av klädvården just i köket.
Jo, han lever fick jag förstå. Men karln har haft en hjärtinfarkt! Det fick jag veta på Internet. Detta fantastiska Internet. Han sjunger i samma goda Magnellanda som alltid, trots att det är länge sen mannen gav ut nåt senast.
Ger tveklöst min första röst på honom.
Sen fanns det inga fler... att välja på. Så det var bara att klämma till med de två minst sämsta låtarna.
Sen var det klart!

Nu ska jag ta och kolla brödet i ugnen för det vankas frukt- och nötlimpa i afton.

När jag återkommer här så blir det en anekdot om min mirakulösa mp3-spelare. Du kan inte ana vad mystisk den är... Missa inte det! Eller missa det om du vill. Vem bryr sig? Inte jag.

Mrs I

"Just när allting börjat flyta
drar de ner dig i sin grop
innan du har hunnit vänja dig vid ljuset"

publicistiskt

Så håller denna dag på att gå mot kväll. Sitter och reflekterar dagens händelser som gjort intryck på mig.
Till en början såg det ljust ut. Såg fram mot en härlig vila i trädgården, halvslumrande i den gamla slitna Baden-Baden som fortfarande hänger med. Den har trots allt dryga 20 år på nacken. Visserligen har ett antal byten av dynor gjorts under åren. Det görs inga bra dynor nuförtiden. Har tänkt på det varje gång det varit dags att införskaffa nya. Nåväl, det var väl inte det som jag tänkte skriva om, så därför lämnar jag ämnet solstolar.
Att ligga och halvslumra utan radio går inte för sig. Att ligga och halvslumra utan P1 går absolut inte för sig. Där får man veta allt man behöver veta. Det finns program för exakt allting.
Men att lyssna på Studio Ett efter kl. 16 är en ren njutning. Det kan inte finnas bättre nyhetsblock än det. Innehåller precis allt med fördjupning av stora nyheter.

Men idag blev jag lite småsur, när man tar upp denna Zlatan (som vore han kompis med alla, han som bara har ett förnamn numera) och hans kommande insatser i svenska landslaget. Är det verkligen av allmänintresse? Tror inte det. Däremot hade jag velat höra mer om vilka konsekvenser det blir av BPs oljeläcka. Visserligen tog man upp det med på P1 men man nämnde inget om det allvarliga för de mindre folkkära djur som fått stryka med. Nämnas bör kanske plankton, spermavalen, maneter osv. Detta läste jag på Animal Planets hemsida.

Vidare hörde jag att sumobrottningen har drabbats av katastrof. Det ryktas om att de har affärer ihop med japanska maffian, Yakuza, och att sumoförbundet håller illegal vadslagning. Ja, det sa de på nyheterna idag på radion. Detta är katastrof menar man, eftersom nationalsporten med gamla anor smutsats ner och kanske kommer att försvinna från marknaden.

Nu har jag legat färdigt där ute i min slitna stol. Och vad har jag fått med mig in? Jo, en hel del intressanta frågor, som jag självklart måste fördjupa mig i.

Det finns några ord i mitt medvetande som betyder lite extra. Ett av de orden är Nyfikenhet. Ja, jag lider av nyfikenhet, det gör jag faktiskt.
Och det är ett ord jag ska ha med mig i graven.
Jag hoppas bli ihågkommen som

"Hon den där nyfikna kvinnan"
"Hon som alltid ville veta allt om allt"
"Hon som aldrig ville veta allt om andra"
"Hon som var emot att veta allt om andra"

Ja, nu är det nåkk, som skåningen skulle sagt.


"curiosity killed the cat"

Mrs I

Phew

Då var det avklarat! Alltså röstandet i den så omtalade Svensktoppen.
Nåja, så häftigt var det inte. Inte som jag minns det och drömde om i alla fall. Först och främst så är det inte många låtar som jag överhuvudtaget skulle valt att lyssna på. Därför blev det svårt att välja ut tre stycken att placera på listan. Det var med nöd och näppe det gick att få ihop dem. Det fanns inga möjligheter i världen att det på något sätt skulle bli konkurrens mellan låtarna och därför svårt att välja. Nej, tvärtom så fick jag försöka hitta tre låtar som inte var alltför gräsliga.
Så gick det alltså till när jag gjort min plikt.
Återkommer med mer information nästa söndag. Troligtvis...

Minns min mammas ord när jag var ung.
-Nog gjordes det bättre musik förr.

Jag blir förskräckt att tanken faktiskt slagit mig med, nu när jag är i den åldern hon var i när hon sade det.

"så gick det till när farfar var ung
farfar var ung,
ja farfar var ung"

Mrs I

andäktigt ansvar

Så, nu är det alltså dags!
Dags att lyssna på alla bidrag till Svensktoppen. Plikten kallar.
Jag tar detta på största allvar och ska ta på mig hörlurar (för att bespara min äkta hälft), vi ser ju lite olika på det här uppdraget han och jag.
Ska påbörja ceremonin med ett ack så viktigt cigarettsugande. Men sen jäklar...
Hoppas det blir som jag föreställt mig. Att det kommer att kännas så där som jag en gång drömde om.
Ja, vi får väl se. Nu kööör vi, som Patrik Larsson skulle ha sagt. Han är den glade killen från Mammas Nya Kille, programmet från P3 som är mycket värt att lyssna på.

"det ska va gamla låtar
såna som de gjorde förr"

svenska toppar och floppar

Idag hände det äntligen!

Hade närapå glömt bort min ungdoms djupa önskan. När jag befann mig i yngre tonåren var jag såå avundsjuk på en av mina kamraters morsa. Hon var verkligen värd att beundra. E-M, modern alltså, hade verkligen allt man kunde önska sig. Hon var en stark men osynlig kvinna. Hon var den första kvinnliga traversföraren på NJA, hon hade en trevlig man och fyra trevliga barn. Även en stövare fanns i huset minns jag.
Det kan tyckas som att -Jaha, och... Men det fanns en sak som hon hade utöver många andra. Hon ingick i en röstjury till Svensktoppen!!! Va? Åhhh, jag hade kunnat sälja min sista skjorta för att få delta i nåt sånt. På den tiden var det en riktig procedur på lördagarna att få fram ett resultat till söndagen. Hon åkte i sin Renault till ortens radiostation. Där träffades ett antal personer av olika åldrar och kön för att avge sin röst. De satt och lyssnade på de nya låtarna som tillkommit sen senast och så var det hela över, för deras del. Så såg det ut...
Jag fortsatte att drömma om att få delta i nåt så betydelsefullt.

Nåväl, idag 40 år senare händer mirakel. När jag som vanligt vid 12.30-snåret går ut för att vittja brevlådan så finns där ett vitt kuvert från SR i Stockholm. Visserligen är det adresserat till min man, men ändå, vi har inga hemlisar för varandra, så jag sprättar kuvertet, efter att först ha kollat med honom vad han tror det kan vara. Jag anser att han själv ska kolla innehållet.
Så säger han slött sekunderna senare:
-Det var bara nån skit från Svensktoppen!
-Vill de att du ska delta i omröstningen? skojar jag och känner hur hjärtat börjar bulta hårdare och hårdare.
-Ja, hur visste du det? Jag kastar det i papperskassen.
-Så tusan du gör! nästan skriker jag och inser att så högt har nog inte min röst använts på mycket länge.
- Men va sjutton... Han får en blick som påminner om en skrämd liten gosses.
Då bara bubblar det ur mig, långa berättelser om min kompis morsa. Hennes bil som hade den mest egendomliga växelspak någon skådat. Det coola i att köra travers bland alla gubbar. Alla goda ostar de alltid hade hemma. Hennes häftiga make som lärde sin dotter och mig att dansa "på riktigt". Det gamla pianot som var så ostämt att inte ens kompisens äldre brorsa, som var mycket musikalisk, kunde få en ren ton därur.
Ja, sånt rullade upp för mig när jag insåg att jag äntligen fått chansen att delta i Svensktoppsjuryn. Det dröjde bara dryga 40 år, men nog känner jag på precis samma sätt idag att jag vunnit högsta vinsten.
Det heter att den som väntar på nåt gott aldrig väntar för länge. Nu vet jag innebörden av det talesättet.

Men... Det finns alltid ett men...

Nu när jag blivit äldre och toner misshandlat mina trumhinnor till ömmande membran ibland, så ligger det till så här.
1. Jag har inte lyssnat på Svensktoppen under de senaste 37 åren.
2. Anledningen till punkt 1 är att jag har valt att lyssna på helt annat slag av musik.
3. Det var skämmigt att tillhöra gänget som gillade Svensktoppen, då var man absolut den mossigaste som tänkas kan.

Jaha, så här sitter jag med en inbjudan i handen och har svårt att avgöra vad jag ska känna egentligen.


Jag bestämde mig just, jag ska ingå i Svensktoppsjuryn under fyra söndagar i sommar! Skit samma om jag gillar musiken eller ej, jag får ju i alla fall vara med och påverka resultatet. Ska göra dessa stunder till mina alldeles egna fantastiska, längtansfulla och nostalgiska. Min dröm har gått i uppfyllelse. Nu behöver jag inte vara avundsjuk längre. Fast det har jag ju inte varit på 35-40 år.

Undrar om E-M fortfarande sitter i sin jury? Men när jag tänker efter bör hon vara minst 85 år, och har hon haft tur så kanske kanske hennes piano blivit stämt, så hon kan få njuta av sin egen musik...
Jag ska tänka på dig när jag sitter och röstar fram veckans vinnare på Svensktoppen...

Mrs I

"minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta, jag fattar det ej"

dagen bjuder äntligen ljus

vaknade imorse med knallblå himmel och till min förvåning värme likaså.
såg i den lokala tidningen imorse att Annefrid lyngstad tackat nej till att få en staty rest i sin födelsestad,stad och stad är ett stort ord i det sammanhanget. bor knske 800 pers där
en staty på det och det blir trängsel, annars intet nytt knegar på och softar.
har just börja lära mig att slappna av och låta "bokstäverna vila"
kommer vara ledig 2 veckor i sommar. det är ju helt "glimmerende" som det sägs på andra sidan bergstopparna.


Mr P


"det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten,det finns många som fjäskar för smulor från en härskares bord"

Iggy med lust för livet

Det har aldrig hälsats så mycket som idag. Jag tror denna dag betyder mer för många än vad självaste julafton gör. Inte undra på förresten, det är ju sol och värme vi behöver, vi perenner. Ljuset och värmen gör oss lite mjukare, både till kropp och själ. Har sett att människor ler mer, rör sig mjukare och använder en mer lågmäld stämma. Önskar att det håller i sig...

Nu till nåt annat.

Ikväll fick jag och min man uppleva äkta ren lycka! Visserligen gör jag det ofta.

Jag har legat under häcken och slitit med dessa förbaskade kirskål, som har en förmåga att vilja ta över. Det är en kamp hela tiden. Oftast vinner jag.

Tufft var det men fint blev det i alla fall. Nåväl, efter att matat fåglar hela vintern och med den insatsen kunnat hjälpa många att överleva, så har jag börjat mata vår igelkott Iggy. Hade lite brödbitar som jag ställde ut i änden av häcken. Innan jag vänt mig om så kommer han fram, jag tror det är en han. Så då måste jag bara få ta fram kameran och försöka få en bild på honom. Vi har några från i fjol, men han har ju vuxit så.

Det som är det fantastiska i kråksången är att Iggy tillåter mig komma så nära. Som om han förstår att jag är ofarlig. Han vet ju att han får mat av oss. Och jag tror han förstår att vi älskar honom, ja som man kan älska en taggig liten boll. Döm om min förvåning ändå, han låter mig komma en halv meter ifrån honom. Jag blir alldeles varm i kroppen och känner att vi har ett samförstånd. Jag ska hålla mig lugn medans han äter och han ska låta mig ta några bilder på honom.

Så ger jag honom lite osaltade jordnötter som jag skalat och då blev det extra fest minsann. Iggy kastar sig över nötterna och jag har aldrig sett en igelkott vara så ivrig.

Så kan en midsommarafton se ut. Vi sitter och njuter, inte bara av värmen och ljuset, vi blir så hänförda av att få vara delaktiga i en annan varelses liv.

Det blev långt det här och jag ska visa en bild av Iggy in action.

Kom ihåg att även om man är lite taggig och tuff på utsidan så kan man ha en riktigt mjuk insida...

MrI

"Well I'm just a modern guy

Of course, I've had it in the ear before

I have a lust for life

'cause of a lust for life"

dagen bjuder ljus och värme

uppstigen vid 06 (denna satans morgon lojalitet)sitter med kaffe och går igenom dagens strapatser,ska gå i klinch med dom stora myndigheterna idag,likt don quiote är det som att slåss mot väderkvarnarna.
lite pyssel nu på morgonen, ska gå ut på altanen och insupa kaffet i solen.
ledigveckan kommer avnjutas i stilla harmoni, återtåget kommer ske på söndag morgon,
undrar om norrmännen ser mig som en frälsare eller förgörare?inte för att jag lägger någon notis till det. "jag är jag det är det som gör mig till den jag är".

MrP

"åren går och flöjlarna slår, jorden dör där gudarna går"

Svenskt Fosterland

Då trampar man Svensk jord under sulorna igen, får en känsla att man är ganska lyckligt lottad här i livet,3 veckor som utlänning i ett annat land, inte helt bekväm är man ju i den rollen.
tänkte på dom som måste ge upp sitt liv/identitet inte käns det som nått jag skulle vilja uppleva.
kommer fylla ut mina dar med krigsmusee besök,och en å annan torskdragning.
narvik al'a 50 tal nåväl nåväl vi kommer igen .




Mr P

"Du gamla du fria du fjällhöga nord,du tysta du glädjerika sköna"

Tiden lider

Så går en dag ifrån vår tid, och kommer aldrig mer...
Så minns jag att en psalm började. Det var på den tiden jag inte ifrågasatte vare sig religion eller politik. Idag är det annorlunda, men det hindrar inte att jag är en hejare på psalmer. När jag växte upp på tidigt 60-tal, ja då sjöng man en psalm varje morgon när skolan startade.
Minst en vers i veckan skulle man lära sig utantill. Vare sig man förstod innehållet i den eller ens kunde läsa... Men då fick väl föräldrarna hjälpa till. Själv hade jag förmånen att ha en äldre bror som älskade att vara kunnigare. Han gjorde allt för att lära mig läsandets konst. Tack för det, R! Även broder A lärde mig mycket av vad som var viktigt. Att kunna uttala engelska ord som jag inte visste vad de hade för betydelse alla gånger. Han lurade mig ibland, men det ingick lite i leken. Tack för alla orden, broder A!

Jaha, så ändrade inlägget riktning. Inget ovanligt när jag ska klottra ner några händelser som gett mig bestående men.
Ordets makt är ett medel som vi bör vara aktsamma om. Träna dina arvingar att använda ordet. Träna dina medmänniskor att göra likaså. Träna dig själv att snurra och vrida på bokstäver och ord. Du kommer att upptäcka att livet blir så mycket mer innehållsrikt. Lek mera med språket. Släpp dina hämningar och testa hur det skulle vara att tala mandarin...eller nåt annat långväga språk.

Själv ska jag leka med norska. Det skulle vara kul att kunna tala. Men å andra sidan, jag kan ju tala norska när ingen annan hör...

Ha de!

I


"När mörke no har saenka sae.
går ae stillt igjennom rommet.
Å fölelsan daem slit i mae,
ka vil fremtida gi?"

hungriga vargar jagar bättre

som bekant åker eder ödmjuke ordknackare till norge på tisdag för att dra leve brödet till kället
har fixat en två rummare med kabel tv.dags för nya mål i livet,kommer därför skriva lite sporadiskt på bloggen.men som vanligt kommer bloggen underhållas av dom som blir kvar.

"och mrs I ryggen hänger med den också bara lite lugnare tempo"



as allways Mr P

"vi vet inte om isen håller förrän vi går ut på den"

dagen bjuder diskbråck och lusekofte

verkar ha visat sig som att diskbråcket har slagit sina bistra klor i mig.
nåväl påtar med att kamma lusekoftan inför tisdagens avresa mot grannlandet.
ska bli ganska roligt att se om vingarna bär även i andra länder än detta,
som vanligt krafsar jag mig lite i skägget och tar sats mot nya mål att erövra.
annars intet nytt under herrens lampa.

Mr P

"jag drager land och rike kring,en underlig figur, jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på"

slipande spånande

Jag slipar brädor, jag slipar konsoller, jag slipar allt som kommer i min väg.
Åh, vad det är kul med verktyg och maskiner som förenklar. När jag en gång i tiden ifrågasatte värdet av att måsta köpa in så många dylika artiklar såg jag inte att jag skulle få sån användning för de själv. Tänkte mest att det är nog en killgrej att äga prylar. Som om det skulle öppnas företag eller åtminstone en mindre verkstad.
Nåja, nu har grejerna ändå kommit till användning och jag tror faktiskt att det är jag som använder de oftare än min äkta make. Men vad spelar det för roll vem som använder dem, bara de får arbeta? Maskinerna alltså. Ja, jag mår inte heller illa av att få arbeta lite ibland.
Att skapa är nog ett arv från svunna tider, då vi var tvungna att vara lite uppfinningsrika för att överhuvudtaget överleva som art.
Tack för att vi fick tummar... den som nu ska tackas för det... Ja, inte vet jag, men jag är glad att jag har två. Och att de inte för jämnan är mitt i handen.

Kommer osökt att tänka på scenen från inledningen av filmen "2001- en rymdodyssé", tror jag den heter, där en av aporna tar upp ett skelettben och det första vapnet var uppfunnet... Stark scen, med en vanmäktig känsla när jag insåg att -Nu är det kört för mänskligheten. Tyvärr tror jag det fortfarande. Kan inte tänka mig att det finns någon annan art som är så pigg på att förgöra sig själv. Jag kommer att återkomma i ämnet.

Idag är det den tionde, och jag har ett stort agg mot det datumet. Försöker hålla mig sysselsatt och inte tänka alltför mycket på det. Men det ligger hela tiden på lur, för att sen kunna ge mig en käftsmäll av kaliber. Men jag kämpar emot, nån vacker dag ska jag vinna kampen. Det vet jag! För den som känner till anledningen vill jag bara säga -Var vid gott mod, livet är underbart!

I

"how I wish, how I wish you were here"

märkliga möten

Jag har varit med om något oväntat. En vän från forna dagar, den där tiden som betydde så mycket för en, ringde och det var riktigt roligt. Det är nog 30 år sedan vi senast sågs. Vi har mycket gemensamt kom vi fram till. Mycket allvar men nära till skratt, det är såna möten som betyder mycket. Han var en av dem som alla tyckte om, för sin ärlighet och sin generositet. Dessutom är han en hejare på musik. Kanske mest att spela plattor, på gammal hederlig skivspelare, men jag tror han plinkar på gitarren ibland. Bland många andra goda egenskaper han har, M. Ja, det gjorde mig riktigt glad det samtalet.

Så i kväll kom jag i kontakt med R, en lillasyster som förlorade sin storebror nyligen. Hon är något utöver det vanliga. En tuff kvinna, en sån som jag själv skulle önskat att jag var i tonåren. Hon har så mycket att ge, och jag hoppas innerligt att hon förstår att hon måste ta emot när någon sträcker ut sin hand för henne. En hjälp är att jämföra med en gåva. Jag hoppas också att vi kan behålla kontakten och utveckla den till något fint.
Hon är ju lillasystern som blev utan sin bror, och jag är mamman som blev utan min son. Det handlar om samma person.
Men som så många andra familjer så skapas nya allt eftersom kärleken växlar. Därför har vi inte haft anledning att träffas på senare år R och jag. Men jag minns när hon var liten och befann sig på landet, där familjer träffades vid flera tillfällen. R var som en liten klätterapa, hon skulle till varje pris se om det gick att komma upp under taket, med hjälp av möbler och annat. Jo, hon klarade av det. Alltid!
Med hjärtat i halsgropen stod vi där och hennes bror vågade knappt andas... Vad händer om hon faller? Med tiden fick vi vänja oss, hon föll aldrig. Inte när jag såg på och hennes bror fick vänja sig han med. Det var verkligen ett fint ställe, det där landet...
Där fanns plats för alla, där var alla välkomna. Hela huset andades en atmosfär som förtrollade en.
Så där ja, det blev ett litet minne ur arkivet idag igen. Jag börjar nog bli gammal. Mor min sa att när man börjar sortera och gå igenom minnen, då har man inte långt kvar. Hon var lite galen min mor. Gjorde mycket på samma sätt som hennes mor gjorde. Lite magiskt och mystiskt skulle det vara, för så var det när hon var ung. Så då skulle det vara så när hon blev äldre också. Ja, gud vad hon svamlade till det ibland... Frid över hennes minne. Hon har danat mig till det jag är idag, och jag känner mig stolt över att få haft henne som mor.

Ja, det blev i alla fall trevliga möten. Jag behöver inte känna mig förbannad längre, utan känslan har utbytts till något väldigt fint. Något jag vill vara rädd om och bevara...

Så sänder jag en tanke till min adoptivson, och tänker att jag skulle så gärna vilja ge honom så mycket... Han ger mig så mycket, precis sådant jag behöver mest.


I

"Min bror och jag
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
har gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag"

en skruvad värld

Hörde på nyheterna häromsistens att ett så kallat systemskifte är att vänta vad gäller patientskydd och tillsyn. Gick nästan i taket när inslaget kom. För den som orkar och har lust så finns en länk till HSAN, som är det organ dit vi som patienter kan vända oss om vi känner oss felbehandlade inom sjukvården. Även annat som rör ditt patientskydd behandlas där. De ger synpunkter om konsekvensen av en sådan förändring.

www.hsan.se/dokument/HSANs_synpunkter_pa_det_sk_systemskiftet.pdf

Jag går inte mer in på det här, för om du inte orkar läsa länken, så orkar du nog inte heller läsa det på bloggen.

Idag har jag varit riktigt förbannad! Jag blir det ibland när det går tungt. En mer skruvad värld än den vi nu lever i finns nog inte. Var jag än vänder mitt anlete, så nog ser jag elände. Jag skådar orättvisor, jag skådar egoism, jag skådar avsaknad av solidaritet, ja listan av dylik vokabulär kan göras lång. Frihet, jämlikhet och broderskap...hmpf, vilken skymf. Tro inte på något sätt att något har inträffat hos mig idag. Nej, det är bara så att jag inte för mitt liv kan förstå att ideologier verkar kunna förändras med tiden. När jag en gång gjorde ett jobb för Hasselakollektivet, så bar jag en tröja med texten "Varje samhälle har det antal knarkare som det förtjänar". Med det menades att om vi inte satsar pengar på missbruksvård, så kommer det naturligtvis att bli fler narkomaner.

Om jag skulle säga samma sak om det samhälle vi lever i idag så bör texten bli "Vi har det samhälle vi förtjänar". Med det menar jag att drygt hälften av de som röstade 2006 i Sverige faktiskt röstat på borgarna. Det är du som trodde att borgarna hade nåt att ge dig, som sett till att förstöra för så många andra. Hur kan man tolerera att så många faktiskt är fattiga i vårt land? Hur kan man tolerera att människor blir utkastade ur ett sjukförsäkringssystem? Hur kan man tolerera att så många unga går utan sysselsättning/arbete? Ja, frågorna är bara några i raden av orättvisor. Orättvisa, det ord som får mig att må illa men inte bekommer beslutsfattare.

Jag som fått lära mig, som ett av sju syskon, att rättvisa är ett måste. Föräldrar som alltid gav av det lilla de hade. Fanns det någon som hade mindre, så skulle de självklart få ta del av den som redan har. Ja, de lärde oss mycket våra föräldrar. Idag är en i himlen och den andre står i kön... Men det kan dröja, för han är seg den gubben och ger inte upp så lätt, trots att han levt 28 år på lånad tid. Det är också ett kännetecken för min familj. Att vara seg.

Ge inte upp...

Låt rättvisa vara ditt röda snöre...

Ge till den som har mindre...

Dagens funderare:

Kommer vi att få uppleva en värld där alla är jämlikar och ingen lider? Alla går och lägger sig mätta och alla kan läsa och skriva? Alla kan göra sin röst hörd och påverka sin egen situation?

Ack du sköna nya värld...

I

elegi över tisdagen

Idag är en dag bland alla andra dagar. Har varit på okulärbesiktning av intima kroppsdelar. Ingen av er, jag lovar, är intresserad av detta. Tycker dock att det är värt att nämna, om inte annat så för min egen del. Så det så! Ibland måste man genomgå bilbesiktning och ibland ....besiktning.
Dagen driver mig till överdriven trötthet. Åh, denna vår! Varför bjuder den inte på livsgjutelse och skapelselusta utan enbart djurisk trötthet och otvivelaktig vånda? Så mycket jag borde göra, så mycket jag vill göra, och så lite jag orkar göra. Det känns att tiden sakta men säkert håller på att komma ikapp mig. Ja du Sebbe, inte kunde du veta hur ledsen man kan bli när någon lämnar en. Hoppas du i din himmel kan känna att du är och alltid varit älskad av oss som blev över här på marken. Att jag sitter här och skriver strunt ska du inte bry dig i, det är bara nåt lattjo jag pysslar med ett slag. Jag har kvar dina gamla bloggar och läser de ibland. Funderar på att lägga ut några avsnitt här. Det kan väl inte skada?
Jaha, nu blev det några ord till honom ändå. Hade tänkt att han inte skulle förekomma här, för min del. Men så blev det inte... Ja, det blir dagsformen som avgör.
Jag har många tankar hos andra jag älskar. Säger som Sebbe sa: -Ni vet vilka ni är!
Alla har sitt lilla utrymme hos mig. Skrattar milt för mig själv när jag ser tillbaka på mitt hittillsvarande liv. Ganska upp och ganska ner. Det är nog som det ska...
Nog för nu.


"låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt"
I

dagen bjuder möjligheter i dess fulla prakt

i dag var min sista arbetsdag åt dåvarande arbetsgivare.
kommer ta sats och utforska andra kontinenter,eller som gubben i lådan dyker jag upp på en webplats nära er där ni minst anar det.får välan se vad som sker.
annars intet nytt under stora lampan,magsjukan har gett sig tronföljaren har firat sin 10-års dag med bravur.

Mr P

"have you ever seen the rain coming down on a sunny day"

minnen att minnas

Jag hoppas att vapendragaren P har haft en bra stund med sin familj på deras smultronställe.
Hoppas också att arvingen deras har haft en fin helg där. Det är ju lite speciellt att bli tio, det är det.
Jag minns den åldern med glädje. En tid som nyfiken, på allt som kom i ens väg. Utforskning av området utanför det invanda och tillåtna. Att få ansvaret att bege sig bortom gränsen... Föräldrar som visade tillit. Bröder som gärna tog en med längre och längre bort.
Skolan kändes rolig, för äntligen fick jag göra rätt för mig. Allt som jag gjort tidigare i skolan kunde jag redan. Det berodde på att jag hade två äldre bröder som var ivriga att få lära mig det de redan lärt sig. De var hyggliga mina bröder.
Mor flätade håret så hårt att tårarna rann och jag påminde om en asiat eftersom mina ögon slets åt sidorna. Inte lyssnade hon på det inte, nej det skulle vara hårt flätat. Åhhh, vad jag fick lust att i smyg klippa håret kort, så jag skulle slippa de där flätorna. Jag minns att jag tänkte -När jag blir stor så ska ingen få bestämma över mitt hår, och jag ska inte någonsin bestämma över mina barns hår. Det har jag inte gjort heller. Bör inte barnen få bestämma över det som sitter på deras huvud? Det råder olika meningar om det, det vet jag. Men jag håller fast vid min.

Näväl, nu har många år gått och jag har bara några bleka fotografier kvar från den tiden. Men inne i huvudet har jag fler bilder som inte är lika bleka. Hoppas jag får behålla dem länge.
Jag vill tacka mina äldre bröder för att de hjälpte mig att behålla min nyfikenhet. Det är de värda, båda två. Han i himlen hör nog det också...

I

Magsjuka och björn afzelius

tronföljaren fyller 10 år .
efter inhandlade presenter och idoga förberedelser kommer dottern att få köra kross för första gången.
förövrigt har jag drabbas av magsjuka och diverse melankoli
ska tända grillen i helgen,och dricka absolut ingen alkohol.
tror jag kommer sikta på en trocadero och en file
synd att du inte kunde vara med denna helg Sebbe, jag har köpt ny motorsågs kedja.
vi pratade om att du ville arbeta bort lite överflöd.men,men jag sågar å dina vägar.
lys som klarast på himmlen min vän.


Mr P

"det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som har blitt våta"

jag såg ett träd

Jag såg ett träd som var större än alla andra

och hängde fullt av oåtkomliga kottar;

jag såg en stor kyrka med öppna dörrar

och alla som kommo ut voro bleka och starka

och färdiga att dö;

jag såg en kvinna som leende sminkad

kastade tärning om sin lycka

och såg att hon förlorade.

En krets var dragen kring dessa ting

den ingen överträder.

Edith Irene Södergran

Ja, hon kunde skriva, hon Edith. Tänk om man kunde komma i närheten av det...

Men ta bilder det gör jag, och det tror jag inte hon gjorde lika bra. Så det så!

Vi såg ett träd fast på olika sätt.

I

besikta bilen

Nog är det förunderligt. Det är samma sak år efter år.
Inför mötet med besiktningsmannen känner jag hur pulsen går upp och svettpärlorna infinner sig strax under pannluggen.
Inser att det händer samma sak i min kropp, som inför ett tandläkarbesök.
Resultet från vederbörande kan innebära ett stort hål i min ändå lätt perforerade börs.

Precis som hos tandläkaren, när hon säger:
-Vi kommer att ses igen.
Bara de fem orden innebär minst 4000 kronor. När besiktningsmannen säger:
-Vi kommer att ses igen.
Ja då kommer det att kosta minst 5000 kronor. I alla fall om man som jag har en bil med 20 år på nacken och backen.

Men det har hänt förunderliga saker förr.
Inga hål eller fel på mina gaddar.
Inga hål eller fel på min bil.
Inga återbesök, vare sig hos den ena eller andra.


Så tänker jag igen, som jag tänker varje år efter mina besiktningar,
-Jag ska inte oroa mig för det som ändå kanske inte inträffar.
Men det är ju lätt att vara kaxig nu...

Någon som känner igen sig?


I

"sitting on a highway in a broken car, thinking of you again"

funderingar kring fågelmaten

När jag sitter här och hackar äpplet i små små bitar
och skiljer skalet från jordnötterna, kommer jag i funderingar igen.
Jag har ju besök av bofinken, talgoxen, pilfinken, koltrasten och flera andra arter.
Kommer på mig själv med att tänka på de stora fåglarna.
Kajorna, råkorna, skatorna och och de andra kråkfåglarna.
Jag har alltid jagat iväg de stora fåglarna till de mindres fördel.

Nu kommer frågan jag sitter med:
Gör jag rätt när jag favoriserar de små och skrämmer bort de stora?
Är det kanske först till kvarn som gäller?
De stora behöver också få smaska på nåt gott.
Eller ska de alltid få stå tillbaka för de små?
Eller ska de små alltid stå tillbaka för de stora?

I vart fall så verkar de inte komma överens.
Så det blir jag som måste bestämma vem som ska få smaka av det goda.

De små lever ju på frön de hittar på marken och i buskarna.
De stora njuter ju mest av animalisk föda som de hittar i kornas och hästarnas avträde.

Ja, jag får hacka vidare och se vem som hinner först. Jag kan ju inte viga mitt liv åt att sitta bakom gardinen och glo, för att sen hoppa upp och vråla till. Kan te sig underligt för den oinvigde...
Men att jag kommer att måsta fundera vidare, det är det ingen tvekan om.
Ska jag tänka darwinistiskt, eller med hjärtat?
Hur skulle du göra?


I

"will you still need me will you still feed me when I'm sixtyfour"

röjsågar och vemod

åkte idag till närliggande kuststad för att inhandla en röjsåg.
kom dit med mod i sinnet och pengar på fickan
vart grundlurad å det grövsta det var för klena grejjor sa expediten"fast den går bra till sjögräs och vass sa han" tänkte fan klappa till han . vad fan ska man med en röjsåg ut i sjön och göra,kan ju kännas lite obra om man så säger.tror selen skulle skava mot badbyxorna vid bröstsim.
åkte hem med vemod i sinnet och lite lätt hatisk mot denna sjögräs-expedit,annställnings kriterierna kan ju inte vara på topp på den butiken.annars har helgen passerat.tur som var att man har motorsåg att hålla bokstäverna i chack.


Mr P

"jag tiger mig en ton i mödosam sordin,jag lever men har tappat perspektivet"

möten

många mänskor har jag mött
många har satt spår
men få har lämnat minnen
och några endast öppna sår

Idag var vi på ett spännande möte. Åkte dit med öppet sinne, som vanligt.
De var två, vi var två, men starkare än de nånsin kommer att bli.
Tillsammans kan man komma hur långt som helst.
Ingenting är farligt och allting är möjligt.
Hemkommen igen och lugnet infinner sig.
Status:
Starkare än någonsin

Kram till alla som vågar möta det som verkar omöjligt!

I

söndagar jäkla söndagar

Så är det den dagen som vissa älskar. Många, som jag, ifrågasätter den dock.
Det vilar nån slags präktighetstvång över den.
Jag borde...
Jag måste...
Vad händer annars?
Ja, världen snurrar nog på ändå gott folk, utan att vi behöver känna ångest.

Själv tänker jag göra det som faller mig in.
Kommer lusten att vara präktig, ja då gör jag väl nåt av den.
I annat fall, så struntar jag i att ens ta på mig sockor idag.
Jag älskar att spreta med tårna och samtidigt dricka mitt kaffe utomhus.
Att se hur allt växer och se den lilla nyckelpigan, som letar små löss att mumsa på.
Åh, där är en liten trädgårdssnigel. Den letar efter små blad som den kan förgöra.

Ja, jag tror jag blir sittande här idag, karvande på mina träfigurer,
för känslan att skapa i trä är äkta, på nåt sätt.
På nåt sätt är jag nära naturen. Jag är i naturen...
Så kommer min dag att se ut. Sittande med mina pinnar, tänkande över det mäktiga.
Det oerhörda, från makro till mikro. Och försöka förstå helheten och dess detaljer.
Det blir en fin dag det här...

Kramar till alla trädkramare och annat löst folk

I

myrans mening om mattans mönster

Jag såg en myra i köket på min trasmatta.

Jag såg hur den stannade upp vid varje ny rad av mönster.

Jag såg att den inte kunde se hela mattan.

Jag såg och jag visste att den såg mig.

Jag såg och förstod att den inte såg helheten.

Jag undrar nu...

Är det möjligt att iaktta sig själv?

När jag går över min matta av mönster...

Ja, det var fan! Det blev något att fundera på idag igen.

I

"i den benvita månglansen binds de nya banden, inget av dem ska nånsin gå av"

badtanter och funderingar

tänkte gå på den lokala badanläggningen igår
fick till min fasa höra att mitt badkort var spärrat på grund av vårdslöst brukande.
tänkte vad fan!! renlighet är en dygd,tänkte ta kamp med badtanten men hon har nog inte varit glad sen 60 talet.skabb och pollen allergi kommer nog att drabba mig.
dom kan nog ta sitt badhus och hoppa åt helvete.

Mr P


"under ytan är vi alla små,under ytan kan en god själ förgås"

dagen bjuder ljus och begrundningar

var på visit i eftermiddag,vart ombedd att vara seriös,och prata kloka saker jag satt tyst
annars intet nytt. eder ödmjuka ordvrängare är samma skitstövvel som alltid.
igår tänkte jag på vänner som inte längre är med oss,herren ger och tar
tro mig gott folk vi blir prövade!!.religion är inte till sin fördel i alla lägen.


"spåren finns i oss och av oss, bara upp till andra att tolka dom."

Mr p

"hello darkness my old friend.ive come to talk to you again"

att känna sig blåst kan betyda många saker

Idag fick jag nåt att undra över igen...

Egen empirisk forskning har visat att:
jag hellre gör det roliga före det tråkiga,
jag hellre skrattar än gråter,
jag hellre är vaken än sover,
jag hellre är mätt än hungrig.

Det tänkte jag på under långpromenaden.
Den började med vind i ryggen,
slutade med vind i magen.

Jag insåg att:
om jag gått mot vinden till från början,
hade jag haft den i ryggen på väg hem.

Det leder till att mina vandringar bör likna en åtta, 8.
Hur jag sen väljer att gå, det är en annan fundering.
Ibland i lovart, ibland i lä.

p.s
Om jag någon gång, i någon tid överhuvudtaget
har varit innehavare av hjärnkapacitet,
då tappade jag den definitivt idag i blåsten.
Helt tom...

Kram I

se stort i smått och smått i stort

Kan du se det stora i det lilla? Med lite ansträngning kan jag skönja en horisont. Innan den kommer jag att möta många frågor. Hur blev allt till? När tar allt slut? Vad är jag? Vart ska jag? Ja, många frågor blir det. Jag kommer att söka svaren, ibland bland de jag älskar, ibland bland de som förgör och förstör. Vem som har svaren spelar ingen roll, bara jag själv kan vara nöjd med dem.


"across time zones for strenght to fam
who are only with me through video and digital camera" Slug

I

känsla?

freedom´s just another word for nothing left to loose

Spåret jag fann...

Mrs I

skepparn lägger ut

dagen har kostat på!! med allt färre och färre fingrar ter sig skrivandet mer och mer komplicerat.

dagen till ära drog jag 1 cm av fingertoppen,får nog börja bära boxarhandskar i jobbet och smörkniv.svårt att se hur man ska skära sig med dom skydden.annars intet nytt under solen.

känner hur det börjar växa blommor i själen i takt med att storlampan på himlen lyser mer och mer.men som bekant krafsar jag mig lite i skägget tar ett djupt andetag tar spjärn,och sen bär det iväg.

Mr P

"jag talar rakt ur mitt hjärta,men aktar mig noga för övertramp.

har aldrig nånsin begärt att få skada er gyllene ramp"

Änglar finns

Så har jag sett att det är sant, änglar finns! Jag har träffat flera, och dessutom har jag sett på himlen att de blinkar till mig på kvällen. Så det så! Så var det sagt.
Söndagar kan vara oerhört berikande, på flera nivåer. Har ni varit med om det? Om inte, ta då och sätt dig ner och iaktta dig själv. Vem är du och vart är du på väg.
Du kommer att lämna spår, och frågan är bara - "Vilka spår vill du lämna?"
Kramar till alla människor och alla andra levande och döda varelser i luften.
Mrs I



"Kan det vara så att de som inte får leva är de som gör himlen vacker för oss?"

söndag!! snö och sömnapn´e

vaknade vid halv 6 tittade ut och tänkte att ärkeägeln michael har övergett mig.
snötäcket har lagt sig över den tinande själen och marken.
får nog se mig om efter vinterjackan igen.vart och kollat på fyllsjuka kamrater ena riktiga godbitar dom där,fast inte fan luktade dom hallon inte.

Mr P

"hon springer med tindrande ögon,hon springer på taniga ben
för hon vet att de é sant,det som pappa har sagt att finns det liv,är det aldrig för sent"

Fångnr 710226 möter lagens långa i annan skepnad

idag har varit en märklig dag som bjöd på ständiga överaskningar.

var och jobbade hos herr och fru polis

till och med poliser väljer badrums renoveringar

efter obligatoriska kaffetåren gicks det raskt över på mitt liv och leverne

och ni kan ju tro att mitt enkla liv blev intressant.

fast jag höll god min i elakt spel och tog på mig finaste nollställda leendet och höll med i stort sett allt.sen var det 2 sparvhökar som stod konstant i toalett dörren under pågående arbete,undrar om dom trodde jag skulle stjäla dasspappret.

MrP

"den ene led en oförrätt som fodrade revansch,den andre ville dricka upp sin själ"

bastu poesi

"för den vise är livet ett problem;för dåren en lösning"

vi blandar korten lite och kommer med citatet först.
varit på den lokala badanläggningen för kvälls tvagning
knölen växer och växer fast snuset blir som godare och godare.
man får ta det onda med det goda.tycker ändå att det ljusnar nu ute och i själen lite.


Mr P

P.s väntar fortfarande på skolfrökens första inlägg

tronföljaren möter jesu sändebud

gårdags midágen var överstökad just satt mig vi datorn.
tronföljaren kom in i rummet och viskade "pappa det står en farbror på gården och tittar in"
jag reste mig för att gå och beskåda vad som stod på .
döm om min förvåning när jag fick se ett herrens sändebud på farstukvisten.
jag vinkade in han å stod i partär beredd och redo.
det var min käre bror som bevistade oss otrogna med ett besök.
ytterst trevlig kväll med kaffe och svammel.


"take a look at you and me, are we to blind to see?do we simply turn our head and look the other way"

morgonbön

+20c i solen
kaffet slunkit ned med ofattbar lätthet.hyffsat grumlig natt med grannar som kutat i klackiskor ovanför, var nära jag drog samurajsvärdet.ska ringa mentorerna idag och kolla upp läget downthere.föll till föga och köpte mig en dosa igår,3 dar utan! maskarna kröp i själen och jag fick mörka tankar.satans makter vi blir påverkade av i våran ynklighet.


P


du hade mist den största illusionen,av den största myt vi hört sen vi var små.

tankar i det tysta

från och med idag kommer tankar och utryck att lyftas fram för beskådning.
jag kommer bara förövrigt att skriva med små bokstäver.(undrar lite vad lärarinnan har för synpunkter) men men denna blogg står för "att finnas i alla skepnader" vi gör som vi vill gillar ni läsare inte det, så sket vi i det också.vi skriver för er och för oss.likt vandringen längs golgata kommer vi här blotta oss för spott och spe.Törne kronan bär vi redan. nu bär vi korset med högt huvud,slå det om ni kan .

Patrik Fritänkare.

"Och tiden går och mänskor växer upp och mänskor dör och lämnar oss i vanmakt med vårt taskiga humör.En del får barn som kuvas och en del får barn som stör en del får barn som går och undrar vad dom lever för."