Ljuset

Tände ljus för Sebastian idag.
Tänkte extra mycket på de som betytt mycket för honom under åren han gav oss.
Systrarna, nästansystrarna, fadern, maken, morbröder, mostrar, fastrar, farbror, kusiner och vitaminer.
Även de vänner jag känner till. Ja, det tar ett tag för en sån som mig att hinna tänka på alla dessa levande människor. Men det var värt varje sekund av min tid, för när jag tänkt färdigt så kände jag mig så nöjd över att veta att min lilla älskade Änglason inte varit ensam under sin tid med oss.
Att vara älskad av så många - det vet man kanske inte alltid att man är - borde göra livet lätt att leva. Men man kan känna ensamhet i gemenskapen, det är vi nog många som kan skriva under på.

Ensamhet kan kännas tryggt. Ensamhet behöver inte vara farligt, endast om den är påtvingad. Men jag hävdar att den självvalda ensamheten är sund.
Att tycka om att vara med sig själv borde vi alla bli bättre på. Inte behöva fly från sig själv för att man inte orkar med sina tankar eller att inte gilla det man ser.
Att våga vara ensam, det var han bra på, Änglasonen Sebastian.

Ja, så gick den här dagen också.


Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute tändes nya ljus.

B. Afzelius