Sänkte just garden och åkte på en käftsmäll...igen...
Det är då själve den, att jag inte kan lära mig när det är dags att skydda ansiktet.
Tänkte just se på en video jag fått från en kär vän, en lillasyster till en ängel. Jag såg den för någon dag sedan och skrattade och grät, om vartannat. Åh, jag ville så gärna se den igen idag, men så blir det icke.
Det är vid såna korta ögonblick som smällen kommer. En kort, snabb höger dyker upp innan jag hinner blinka. Jag blinkar och upptäcker att det är inte blod som droppar från ögat, utan ett par tårar som trillat ner. Är så otroligt trött på att skydda mig för dessa jabbar, jabbar som ofrånkomligt träffar skallen och ansiktet. Först från vänster, direkt en snabb från höger, vänster igen, höger igen. Så faller jag raklång i ringen, väntar på räkningen, 1, 2, 3, 4... reser mig på 4 och andas djupt. Nu möter jag min antagonist igen, ser henne djupt i ögonen och lika förvånad varje gång upptäcker jag att det är mig själv jag fightas mot.
Ja, det vet jag redan sedan tidigare men - vill inte ens tänka på det.
En psykolog skulle förmodligen kunna tjäna storkovan på mig, men jag har bestämt mig för länge sedan att jag ska klara av det här själv. Inte för att jag vill vara duktig, för det har jag varit nog i mina dar, utan för att jag vill lära känna mig själv ordentligt, riktigt in i själen. Nu närmar slutronden och jag är vinstsugen... Jag ska ta den jäveln, det ska jag...
Ha överseende med mig ett tag, snälla du.
I
"då kommer jag och tar dig
sa den stora bocken Bruse"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar