Stjärnan Stella

Idag kom det oväntade beskedet.

Stella har rest till himlen.

Efter lång tids sjukdom, slapp hon äntligen lida mer.

När jag nu sitter här och försöker formulera mig, så känns det väldigt svårt.

Försöker frammana bilder när vi hade det så bra, Stella och vi.

Jag minns när hon omhändertogs av lilla familjen. Hon visade genast glädje att få tillbringa sina unga år tillsammans med dem.

Hon var unik, hon hade en personlighet som gick utöver det mesta. En integritet, som gjorde att hon inte öppnade sig för vem som helst.

När man väl blivit vän med henne, så kunde man lita på henne i alla sammanhang.

Hennes ögon, som värmde så. Djupt bruna med en så intelligent blick.

Hennes hårfärg som skiftade i bruna och svarta toner. Ingen hade så vackert hår som henne.

Hennes behagliga sätt att närma sig människor.

I hennes sällskap kunde man alltid känna sig trygg.

Nu har hon lämnat efter sig en familj, som kommer att få det tungt ett tag framöver.

Sorgen har sina fyra faser, de kommer man inte förbi. Inte förrän man genomlevt var fas för sig.

Nu sitter familjen med oerhört starka känslor och det enda de känner, är stor saknad.

Stellas doft, hennes säng, hennes leksaker, hennes bus, hennes härliga tjut.

Ja, det handlar ju naturligtvis om en närståendes hund. En hund som alltför tidigt fick göra änglahundarna sällskap, där hon är fullt frisk, där hon är den vackraste av alla hundarna. Hon har slutat lida, och hon kikar ner på sina nära, och tackar dem för den tid hon fick tillsammans med dem. Hon hade aldrig kunnat få ett bättre hem än hos makens dotter med familj, ja det handlar om en familjemedlems hund, som i unga år måsta uppleva döden på så nära håll.

Vi tänder ett ljus för Stella! Ett ljus som visar att hon alltid kommer att finnas med oss, för all tid framöver. Sov gott Stella...

Mrs I

"får man ta hunden med sig in i himlen?

han är snäll och han har vart en riktig vän"