Så skulle Farbror Melker sagt, om han vore med mig idag... Nu är han ju inte det, så jag säger det själv.
Idag sker det inte mycket hos mig. På grund av gårdagens aktiviteter så blir det vilsamma stunder idag. Jag lider av en kropp som inte vill lyssna på sin knopp. Ja, du som har värk någonstans i kroppen känner till detta...
Går omkring här hemma i mina nya vandrarskor. Mina bästa skor någonsin, som jag förärades av min älskade B häromdagen. Måste gå in dem innan de hamnar på längre äventyr. Tror de kan vara perfekta inneskor också...
Klippte gräsmattan igår och insåg att hösten börjar göra sitt intåg. Likt en fladdrande Liza Marklundbok i vinden är min gröna matta täckt av dess lösa blad.
Oxelträdet har börjat fälla sina läderblad som dalar ner, tungt vajande och blir liggande på rygg. Det passar sig inte att kalla dem löv, just av den anledning jag just nämnt. De har inte förvandlats till mull eller ens mjuknat upp framemot vårkanten. Därför måste de tas omhand under hösten.
Att ge sig på den ljuvligt gröna mattan av mjukt, lent gräs blir därmed inte den lättaste uppgift.
Undrande går jag runt "Ska jag kratta bort alla bladen innan jag klipper till?" Min vana trogen gör som jag brukar, jag tar den lättaste vägen. Som visserligen brukar bli den tyngsta dito.
Kunde just tro det. Att genomföra den enklaste sak - att klippa en gräsmatta - visar sig bli ett sjuhelsikes jobb. Nu ligger oxelbladen likafullt över hela gräsmattan, emedan klippningen ser tilltufsad ut, likt ett nyvaket småbarns kalufs. Tussar lite här och var, varvat med oxelns fällda sommarskrud.
Inte klarar en handjagare av att förvandla sådant till jordförbättring och dylikt. Nej, oskadda ligger de där så uppkäftigt som ropade de till mig "Där har du, du lata människa, för att du inte valde mig först! Du borde tänkt dig för!"
Ja, jag borde tänkt mig för, jag vet det nu. Likaväl som jag visste det förra året och året dessförinnan vid denna tid, då oxeln började fälla. Till saken hör att trädet fäller under lång tid, framåt jul är det över. Jag fick kratta, räfsa och plocka under lång tid.
Men med tiden har jag börjat gilla mina blad, de blad som idag har blivit mina vänner. De bladen som i sommarhettan gav mig skugga och svalka. De bladen som ger mig glädje vid mitt sovrumsfönster de stunder jag står där och begrundar, beundrar och betraktar livet. Livet som fylls av storheter för vart andetag jag tar...
Imorgon är det dags att jaga mina vänner oxelbladen ytterligare en gång...
Mrs I
"blad faller tyst som tårar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar