Hur har jag mage att tycka synd om mig ibland?
När det mulnar på, så finns alltid någon som jag kan stödja mej emot, för att inte falla.
Ibland lägger jag knappt märke till honom eller henne, eftersom jag är så självupptagen, med just det, att inte falla.
Men när molnen lättat stannar jag upp, och ser människorna i solljuset. De skänker mig så mycket, var och en på sitt sätt. Alla är underbara och alla vill en så väl.
En stilla undran:
-Vet dessa mirakler om att de är så värdefulla?
-Har jag talat om det för dem?
-Har jag visat dem min tacksamhet?
I de fall jag inte visat uppskattning, tro mig när jag säger -Förlåt!
Det har aldrig varit min avsikt att ta saker och ting för givna.
Inte människor heller. Vänskap är något man får arbeta sig till.
Så upptäcker jag att det finns en ny vän därute i solen. En vän som liksom jag behöver någon att hålla hårt i när det stormar. Att hitta nya, kloka, unga, insiktsfulla och tillförande människor är inte så vanligt i dagar då många har fullt sjå med att hålla näbben över ytan och inte gå under av brist på självkänsla. Ett liv som innebär bl a att inte kunna påverka sin egen situation.
Skit på den som säger att det bara är att rycka upp sig!
Skit på den som negligerar ett stegrande samhällsproblem!
Skit på den som ser ner på den som har ont i själen!
Skit på den som inte ser kroppen som en helhet där kropp och knopp hänger samman!
Nu blev det mycket skit, men skit samma. Jag skriver vad jag vill och jag skriver för min egen skull, så har du kommentarer, så får du väl lägga de här nedanför.
Go´natt!
Imorgon ska jag vara vänlig mot alla! Alla som är värda det, men absolut inte mot de som suger musten och energin ur mig!
MrsI
"så styr vi mot reveln och jublar när vi strandar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar