tvärvändning inom två minuter

Hade tänkt skriva av mig lite om valresultat, demokrati,
parlamenariskt o icke parlamentariskt,
solidaritet, ideologi mm mm.

Men det blir inget av med det.
Inte idag i alla fall.

Sitter här och hänger. Sorterar lite filmsnuttar och bilder.
Det har varit lite tungt att gå igenom dem, för det är bilder och filmer på Sebbe, änglasonen.
Det har gått hyfsat bra att plocka med bilder.
Men det säger jag er, ni som inte behövt vara med om det absolut värsta,
att se filmsnuttisarna, det blev bara för tufft.
Att höra hans röst och se honom gå tillsammans med mig uppför grusvägen mot målet,
den underbara plats min man och jag älskar att besöka. Det blev bara för mycket.
Hans skratt. Hans pliriga ögon. Hans jättekliv så jag fick ta två steg medans han tog ett.
Hans gängliga kropp. Hans nyinköpta FilippaK jacka som han var så stolt över att ha jobbat ihop.
Hans långa, vita glidarskor som förutom hans 45or till fötter bestod av 7 cm ännu längre material.
Hans bruna tjocka hår. Hans snustjocka överläpp. Ja, det var mycket som var just han, Sebastian.

Ja, som sagt var, det blev bara för mycket.
Inte fanns lusten kvar att beskriva mina intryck av valet och allt vad jag tänkt mig att beskriva där.
Nej, det känns lite fjuttigt på nåt vis. Just nu i alla fall. Men lugn, det kommer. Var så säker.
Är bara lite låg just nu, och försöker bli glad igen, den glada kvinna jag egentligen är. Men den kvinnan tror jag inte kommer åter. Inte på länge. Om jag ska vara ärlig... och det ska man väl... för det har min mamma sagt.
Så då är det nog bäst att vara det...

Nu har jag gnällt av mig lite, och försöker väl bara delge någon där ute hur det kan vara att höra rösten och se den rörliga bilden av någon du älskar över allt annat. Någon du vet inte finns med dig längre.
Det är mycket värre än man kan föreställa sig.

Men jag uppmanar er alla, om ni har möjlighet, se till att filma era nära och kära så mycket ni bara kan.
En dag kommer det att vara så mycket värt för er. Den dagen man förlorar någon kär. Dagen kan faktiskt komma fortare än väntat...

Dystert värre blev det, men ändå så otroligt fantastiskt att få "träffa" honom igen, min älskade änglason...


Mrs I

"Lilla vän, hur är det fatt?
Det är ju kallt som fan inatt.
Varför är din hals så röd?
Lilla vän, du är ju död!" B. Afzelius