dagen bjuder blöta strumpor och frusen själ

återtåget nalkas, lusten att bli svensk har aldrig varit starkare,ska bli skönt att plana ut under våren.hamster hjulet snurrar på i sin vanliga gång-helt enligt given rutin. tror jag kliver av karusellen innan man blir för hemtam i kapitalismens bojjor.måste ju finnas mer i livet än denna ständiga status kamp och jakt efter en fingerad lycka, kom ihåg vi föddes under jantelagen,kommer arbetas oss fattig och dö black. måste ju fan finnas annat att sträva efter.

annars intet nytt under big light

as allways Mr P

they called me withe devil ,black jesus
heaven closes and hell freezes

fredag kväll / nordnorge

fredagen är snart till enda, bara styv månad kvar tills jag sonat min landsförvisning.
kommer hem dan före jag träder in i den gyllene medelåldern.
börjar bli lite mätt på dessa individualister som kallar sig torsken och bergens härskare.
finns bara en patriark,ni vet ju att det ordet är en direkt koppling till mitt namn.
ska bli gott att segla under fosterlandets flagg igen.
annars väl mött.!!

Mr P

just about a year ago, i set out on the road,seekin´-
my fame and fortune,lookin for a pot of gold."

LODI (CCR)

Dagen bjuder likör och långkalsonger

fick då sedermera julgåvan av företaget, en termometer och en likörflaska!!
vette fan vilken man ska använda,kollar man termometern blir man frysen om bena
kollar man i likörflaskan blir man frysen i själen.hur fan man än gör fryser man.
åker till birkenau i maj,jag och en likasinnad compadre, med ett historiskt intresse.
eller helt enkelt två stortok med krigs fobier av sällan skådat slag,prinsessan långhår och jag drar ut på äventyr,gör ju inget att sessan i fråga är en begåvad fotograf, tänkte jag kunde lura till mig en del fotografier.

ägna en tanke åt dom fallna hjältarna vare sig dom lever eller är döda.

Mr P

"Between the velvet lies there´s a truth that´s hard as steel
the vision never dies
life´s a never ending wheel"

Ronnie James Dio

Dagen bjuder utlands-svensk på återtåg

nu är steget taget!!
fosterlandet kallar hem sina soldater.
återvänder vid halvlek i livet till svedala för att än en gång skramla med vapenskölden.
det vart 9 ärorika turbulenta månader i vårat grannland.
tronföljaren fick som aldrig till det med acklimatiseringen,eller kanske bara det att hennes beskyddare inte fanns till hands när mörkret och ensamheten kom krypande.
nåväl vi ser frammåt tar nya tag,värderar och går vidare.

väl mött i vinter kylan.

Mr P

"This is the last mornin`That i wake up in this dirty city -
looking for the sunshine as the buildings block the skies
This is last mornin i wash in rusy water,tryin`to shave a face i dont even recognise"

Dr hook

Kampen går vidare säsong 3

Sänkte just garden och åkte på en käftsmäll...igen...
Det är då själve den, att jag inte kan lära mig när det är dags att skydda ansiktet.

Tänkte just se på en video jag fått från en kär vän, en lillasyster till en ängel. Jag såg den för någon dag sedan och skrattade och grät, om vartannat. Åh, jag ville så gärna se den igen idag, men så blir det icke.
Det är vid såna korta ögonblick som smällen kommer. En kort, snabb höger dyker upp innan jag hinner blinka. Jag blinkar och upptäcker att det är inte blod som droppar från ögat, utan ett par tårar som trillat ner. Är så otroligt trött på att skydda mig för dessa jabbar, jabbar som ofrånkomligt träffar skallen och ansiktet. Först från vänster, direkt en snabb från höger, vänster igen, höger igen. Så faller jag raklång i ringen, väntar på räkningen, 1, 2, 3, 4... reser mig på 4 och andas djupt. Nu möter jag min antagonist igen, ser henne djupt i ögonen och lika förvånad varje gång upptäcker jag att det är mig själv jag fightas mot.
Ja, det vet jag redan sedan tidigare men - vill inte ens tänka på det.
En psykolog skulle förmodligen kunna tjäna storkovan på mig, men jag har bestämt mig för länge sedan att jag ska klara av det här själv. Inte för att jag vill vara duktig, för det har jag varit nog i mina dar, utan för att jag vill lära känna mig själv ordentligt, riktigt in i själen. Nu närmar slutronden och jag är vinstsugen... Jag ska ta den jäveln, det ska jag...

Ha överseende med mig ett tag, snälla du.

I

"då kommer jag och tar dig
sa den stora bocken Bruse"

Årskrönika ur ett annat perspektiv

Så får vi lägga detta år till handlingarna. Ett år fyllt av allehanda upplevelser.

Ett januari, med mycket svåra och tunga dagar. Begravning, elände, glädje och hopp. Minns inte så mycket från januari. Bara svarta dagar och nätter.
Dessutom djupsnö upp till arslet...

Ett februari, med två födelsedagsbarn. En vuxen kvinna och en ännu mer vuxen man. Jag vill inte skriva att broder P är gammal. Han blir så kinkig då...
Tyvärr gick unge Robin bort, alldeles för tidigt. Han hade ju just blivit vuxen...

Ett mars, med två födelsedagar och en begravning. En månad med ständiga kontraster. Jag såg solen i mars. Det skulle bli en vår det året igen...

Ett april, då livet börjar återgå i sina nygamla vanor. Att åka berg- och dalbana utan att du ens beställt biljett. Käftsmällar så fort jag sänkte garden. Det blir inte som förr, men det blir nog bra ändå...

Ett maj, "då körsbärsträden stod i blom, och svalan kvick och munter, just hit med våren kom". Det var också en månad med gravsättning av en älskad Änglason. Det svängde, så att säga...

Ett juni, med ett besök av en liten, liten gosse tillsammans med sin mor. Inte ens ett år, men ändå så stor. En blick som få, med en värme för två. Det Miraklet kommer bli något alldeles unikt...

Ett juli, med ett annat besök. En hel familj rullar in, med hund och två Mirakler men inget hemgjort äppelvin. Så fina människor jag har turen - eller vad det kan vara - att få komma nära...

Ett augusti, med årsdag för mannen och jag. Så många år det har hunnit bli tillsammans. Och fort går det när man har roligt... Som en klok man sa: -Det är inte tiden som går fort, det är du som rör dig långsammare... Nu är kantarellerna som bäst. Vi vistades mycket ute i skogarna, där vi fick se allt det vackra som finns runt omkring oss. Det vi borde stanna upp och iaktta lite noggrannare. Tog oss friheten att fira allas vår Sebbeman på hans födelsedag. Kladdkaketårta med tända ljus. Det ni...

Ett september, med allt längre kvällar. Ja, menar att solen börjar visa sin trötta sida, en sida som gör att den bara måste få lägga sig lite tidigare för var kväll som går. Men vem skulle inte vara trött, efter att måsta lysa så länge och ofta över alla. Så gör vi människor, så då får även solen göra det...

Ett oktober, en födelsedag, för den underbaraste glädjespridaren som finns. Och ett provsvar som visade på helt friska bröst. Man kan vara glad över många olika händelser. Som en klok kvinna sa: -Tiden kanske inte läker såren, men man kan lära sig leva med dem. Ja, hon är en klok kvinna, hon M...

Ett november, som även den kom med positiva besked. Ingen spridning av mannens cancerceller. Glädjeskutt! För övrigt så kändes denna månad verkligen omtumlande. Började vänta in den gräsliga december, en månad som ska gå i ljusets tecken, men som jag kommer att se på med mörkare ögon än er andra...

Så kom vi då äntligen fram till december.

Ett december, ett målsnöre för mig. Äntligen är detta året över. Ett år av upp- och nedgång, bak- och framgång, hit- och ditgång... Men som Martin Ljung skulle sagt: -Vi skaaa klara av det...

Så blev klockan sen nyårsafton och jag går ut en stund. Det har gått en timme sedan senaste meningen och klockan har blivit nyårsdag, så medan jag fortsätter skriva så är vi inne på det nya året. Kommer precis in från en nattlig promenad till Minneslunden, där vi tände ljus för de nära som inte längre finns med oss, ja de är med oss, men inte i fysisk form. Det var så vackert där på platsen, tända ljus överallt och tro mig eller inte, men jag såg ett spår i snön, som något lämnat efter sig... Att lämna spår kan göras på många olika sätt. Jag lämnar mina, och du tar del av dem. Du lämnar dina, och jag tar del av dem. Må ni alla få ett riktigt glädjefyllt år framöver. Jag får mitt...



Mrs I



"januari börjar året
februari kommer näst
mars, april har knopp i håret
maj och juni blommar mest
juli, augusti och september
härlig sommar är det då
men oktober och november
och december är så grå"

Olusten att skriva

Vresig och vred.
Väntar in våren.

Måste komma igång med lite bloggande snart.
Vill skriva om den sjuka vården.
Vill skriva om det sjuka sjukförsäkringssystemet.
Vill skriva om det sjuka kriget i Afghanistan.
Vill skriva om det sjuka Burma.
Vill skriva om alla de fantastiska och underbara människor jag mött och möter. Inte ett dugg sjukt, alltså.
Just nu lever jag i ett litet kaos, men det sägs ju att ordning föds ur kaos. Får väl se hur det blir med det...

Håll ut, du som av någon outgrundlig anledning orkar hänga på den här sidan.
Jag lovar att ta tag i skriveriet, bara jag får lite lugn och ro i själen. Lite av en bristvara för tillfället.
I

Ljuset

Tände ljus för Sebastian idag.
Tänkte extra mycket på de som betytt mycket för honom under åren han gav oss.
Systrarna, nästansystrarna, fadern, maken, morbröder, mostrar, fastrar, farbror, kusiner och vitaminer.
Även de vänner jag känner till. Ja, det tar ett tag för en sån som mig att hinna tänka på alla dessa levande människor. Men det var värt varje sekund av min tid, för när jag tänkt färdigt så kände jag mig så nöjd över att veta att min lilla älskade Änglason inte varit ensam under sin tid med oss.
Att vara älskad av så många - det vet man kanske inte alltid att man är - borde göra livet lätt att leva. Men man kan känna ensamhet i gemenskapen, det är vi nog många som kan skriva under på.

Ensamhet kan kännas tryggt. Ensamhet behöver inte vara farligt, endast om den är påtvingad. Men jag hävdar att den självvalda ensamheten är sund.
Att tycka om att vara med sig själv borde vi alla bli bättre på. Inte behöva fly från sig själv för att man inte orkar med sina tankar eller att inte gilla det man ser.
Att våga vara ensam, det var han bra på, Änglasonen Sebastian.

Ja, så gick den här dagen också.


Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute tändes nya ljus.

B. Afzelius

Naken hammock eller nakenchock

Det händer inte mycket, men det som händer är desto mer...

Har inte haft lusten eller energin att blogga på ett långt tag.
Ännu har inte suget återkommit. Men, jag känner ändå lite av
ett tvång att upprätthålla sidan. Så lång tid har gått att jag glömt
lösenordet, för att logga in här. Det visar på att det är illa värre...

Hösten har kommit på besök. Med den följer ett visst åtagande.
I alla fall om man har en liten täppa, och det har vi.
Utemöbler har täckts över, grillen är undanplockad, gräslöken infryst, lökar plockats upp och hammocken gapar tom.
Hammocken ja...Utan sin klädsel ser den rätt benig ut. Det är så att den har stått naken under hela året, även då solen stod som högst och den hade bjudit glädje.
Saken är den, att nådig Änglason satte sig i hammocken sista gången han var på visit, och tyget brast under hans tunna, beniga röv. Så var det med den hammocken. Klädde så av den efter konstens alla regler. Så beställdes nytt fint ljusblått tyg. Ett tyg speciellt för utomhusmöbler. Men inte blev det nåt av med det syendet. Nehej, jag har sneglat på tyget och mallarna. Jag har mer eller mindre gjort det till mitt livs stora antiprojekt. Några gånger under gångna vintern har jag klämt och kännt på materialet och älskat att dra handen över det. Har även varit så stolt att jag hittat ett sånt vackert tyg. Nu går jag här ändå med min ångest över att inte iordningställt hammocken. Inte i år heller...
Men kanske, kanske, kanske kan det bli av den kommande vintern. Jag har alltid ambitionen att det ska bli av. Och inte blir jag så väldigt besviken om det blir förrän till våren.
Hammocken som står där naken, stolt spretande och med den vackraste blå färgen man kan tänka sig. Så djupt blå att havet inte har en susning i skönhetstävlingen.
Under förra vintern fick den praktisera som den bästa fågelmatningsanläggning jag skådat. Där hängde talgbollehängare och frömatningsapparater sida vid sida. Fåglar i mängder besökte oss dagligen. Men det har jag beskrivit vid ett tidigare tillfälle här i bloggen. Så det ska jag bespara eventuella läsare.

Jaha, det här hade jag ju inte alls tänkt skriva om. Men det är just det med bloggande, tycker jag, att det är stundens tankar som hamnar i pränt. Spännande kan man tycka. Ibland blir det stort ibland lite mindre stort, fast det gör ju inget.

Jag hade tänkt ta upp ett ämne som handlar om orättvisor,.Har en massa ord som jag bara måste få nerskrivet. En vän till mig nämnde ett par ord som satte sig pladask i mitt sinne för orättvisor.
Hon sa -Vi bygger dumheter istället för att göra livet enkelt att leva.
Så sa hon, min vän Eva-Lena. En kvinna jag inte träffat i verkligheten, utan en vän på vårt fantastiska internet.

Återkommer med mera om det!

Mrs I

"att få gunga sin själ i en hammock
i ett solsken där solen är du"

nostalgi och rädslor i en salig blandning

Har tillbringat de senaste dagarna med att lyssna på musik från min ungdom.
Oj, vad tiden gått fort. Det var ju igår jag lyssnade på Melanie Safka.
Men vid närmare eftertanke så var det inte igår. Inte ens i förrgår. Eller dagen innan den.
Nej, det är som de säger. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.

Nu till något helt annat.
Det händer att jag räds olika saker.
En rädsla är att jag ska förlora mitt förstånd. Kan bli fruktansvärt skräckslagen för det.
En annan rädsla är att förlora språket. En stroke skulle kunna radera det i ett ögonblick.
En tredje rädsla är att förlora minnet. Alzheimers sjukdom skulle sakta men säkert bryta ner det.
En fjärde rädsla är att förlora hörseln. Sinnet vi ser som självklart, vi som har det i behåll.

Men den allra största rädslan jag har, är ändå att förlora mina kära.
Sen jag förlorade den jag älskar allra mest, så växer min rädsla att fler av mina nära ska försvinna från mig. Det är en fruktansvärt oangenäm känsla vill jag lova. Önskar ingen annan den...

Dessvärre är det förmodligen så att vi alla bär på olika saker vi räds. Inget är för stort och inget är för litet. Men för att jag själv ska ta kontroll över dem, för att inte förgöras, måste jag ställa mig frågan "Hur stor är sannolikheten att jag ska drabbas?" Det har hjälpt mig att hantera dem.

Ja, drabbas kan man ju faktiskt. Men, det finns många saker jag själv kan ta itu med för att minska sannolikheten.
Därför brottas jag dagligen med min rökning, mitt näringsintag, min motion, mina sömnvanor och min hjärngympa.
Listan kan göras lång, men ska jag räkna upp allt jag kan göra för att förhindra en rädsla, ja då har jag alldeles säkert skapat ännu en...

Nu ska jag ta itu med kantarellrensning, för den behöver man inte vara rädd för. Det är enbart en angenäm syssla. Dessutom finns stund för eftertanke under tiden man utför den.
Att tänka är inte farligt, det är vad man tänker som kan vara farligt!

Må väl!
MrsI

"har du sett herr kantarell
uti enebacken" fast där har jag aldrig sett en kantarell...