Hörde på nyheterna häromsistens att ett så kallat systemskifte är att vänta vad gäller patientskydd och tillsyn. Gick nästan i taket när inslaget kom. För den som orkar och har lust så finns en länk till HSAN, som är det organ dit vi som patienter kan vända oss om vi känner oss felbehandlade inom sjukvården. Även annat som rör ditt patientskydd behandlas där. De ger synpunkter om konsekvensen av en sådan förändring.
Jag går inte mer in på det här, för om du inte orkar läsa länken, så orkar du nog inte heller läsa det på bloggen.
Idag har jag varit riktigt förbannad! Jag blir det ibland när det går tungt. En mer skruvad värld än den vi nu lever i finns nog inte. Var jag än vänder mitt anlete, så nog ser jag elände. Jag skådar orättvisor, jag skådar egoism, jag skådar avsaknad av solidaritet, ja listan av dylik vokabulär kan göras lång. Frihet, jämlikhet och broderskap...hmpf, vilken skymf. Tro inte på något sätt att något har inträffat hos mig idag. Nej, det är bara så att jag inte för mitt liv kan förstå att ideologier verkar kunna förändras med tiden. När jag en gång gjorde ett jobb för Hasselakollektivet, så bar jag en tröja med texten "Varje samhälle har det antal knarkare som det förtjänar". Med det menades att om vi inte satsar pengar på missbruksvård, så kommer det naturligtvis att bli fler narkomaner.
Om jag skulle säga samma sak om det samhälle vi lever i idag så bör texten bli "Vi har det samhälle vi förtjänar". Med det menar jag att drygt hälften av de som röstade 2006 i Sverige faktiskt röstat på borgarna. Det är du som trodde att borgarna hade nåt att ge dig, som sett till att förstöra för så många andra. Hur kan man tolerera att så många faktiskt är fattiga i vårt land? Hur kan man tolerera att människor blir utkastade ur ett sjukförsäkringssystem? Hur kan man tolerera att så många unga går utan sysselsättning/arbete? Ja, frågorna är bara några i raden av orättvisor. Orättvisa, det ord som får mig att må illa men inte bekommer beslutsfattare.
Jag som fått lära mig, som ett av sju syskon, att rättvisa är ett måste. Föräldrar som alltid gav av det lilla de hade. Fanns det någon som hade mindre, så skulle de självklart få ta del av den som redan har. Ja, de lärde oss mycket våra föräldrar. Idag är en i himlen och den andre står i kön... Men det kan dröja, för han är seg den gubben och ger inte upp så lätt, trots att han levt 28 år på lånad tid. Det är också ett kännetecken för min familj. Att vara seg.
Ge inte upp...
Låt rättvisa vara ditt röda snöre...
Ge till den som har mindre...
Dagens funderare:
Kommer vi att få uppleva en värld där alla är jämlikar och ingen lider? Alla går och lägger sig mätta och alla kan läsa och skriva? Alla kan göra sin röst hörd och påverka sin egen situation?
Ack du sköna nya värld...
I
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar