Jag har varit med om något oväntat. En vän från forna dagar, den där tiden som betydde så mycket för en, ringde och det var riktigt roligt. Det är nog 30 år sedan vi senast sågs. Vi har mycket gemensamt kom vi fram till. Mycket allvar men nära till skratt, det är såna möten som betyder mycket. Han var en av dem som alla tyckte om, för sin ärlighet och sin generositet. Dessutom är han en hejare på musik. Kanske mest att spela plattor, på gammal hederlig skivspelare, men jag tror han plinkar på gitarren ibland. Bland många andra goda egenskaper han har, M. Ja, det gjorde mig riktigt glad det samtalet.
Så i kväll kom jag i kontakt med R, en lillasyster som förlorade sin storebror nyligen. Hon är något utöver det vanliga. En tuff kvinna, en sån som jag själv skulle önskat att jag var i tonåren. Hon har så mycket att ge, och jag hoppas innerligt att hon förstår att hon måste ta emot när någon sträcker ut sin hand för henne. En hjälp är att jämföra med en gåva. Jag hoppas också att vi kan behålla kontakten och utveckla den till något fint.
Hon är ju lillasystern som blev utan sin bror, och jag är mamman som blev utan min son. Det handlar om samma person.
Men som så många andra familjer så skapas nya allt eftersom kärleken växlar. Därför har vi inte haft anledning att träffas på senare år R och jag. Men jag minns när hon var liten och befann sig på landet, där familjer träffades vid flera tillfällen. R var som en liten klätterapa, hon skulle till varje pris se om det gick att komma upp under taket, med hjälp av möbler och annat. Jo, hon klarade av det. Alltid!
Med hjärtat i halsgropen stod vi där och hennes bror vågade knappt andas... Vad händer om hon faller? Med tiden fick vi vänja oss, hon föll aldrig. Inte när jag såg på och hennes bror fick vänja sig han med. Det var verkligen ett fint ställe, det där landet...
Där fanns plats för alla, där var alla välkomna. Hela huset andades en atmosfär som förtrollade en.
Så där ja, det blev ett litet minne ur arkivet idag igen. Jag börjar nog bli gammal. Mor min sa att när man börjar sortera och gå igenom minnen, då har man inte långt kvar. Hon var lite galen min mor. Gjorde mycket på samma sätt som hennes mor gjorde. Lite magiskt och mystiskt skulle det vara, för så var det när hon var ung. Så då skulle det vara så när hon blev äldre också. Ja, gud vad hon svamlade till det ibland... Frid över hennes minne. Hon har danat mig till det jag är idag, och jag känner mig stolt över att få haft henne som mor.
Ja, det blev i alla fall trevliga möten. Jag behöver inte känna mig förbannad längre, utan känslan har utbytts till något väldigt fint. Något jag vill vara rädd om och bevara...
Så sänder jag en tanke till min adoptivson, och tänker att jag skulle så gärna vilja ge honom så mycket... Han ger mig så mycket, precis sådant jag behöver mest.
I
"Min bror och jag
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
har gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar