svenska toppar och floppar

Idag hände det äntligen!

Hade närapå glömt bort min ungdoms djupa önskan. När jag befann mig i yngre tonåren var jag såå avundsjuk på en av mina kamraters morsa. Hon var verkligen värd att beundra. E-M, modern alltså, hade verkligen allt man kunde önska sig. Hon var en stark men osynlig kvinna. Hon var den första kvinnliga traversföraren på NJA, hon hade en trevlig man och fyra trevliga barn. Även en stövare fanns i huset minns jag.
Det kan tyckas som att -Jaha, och... Men det fanns en sak som hon hade utöver många andra. Hon ingick i en röstjury till Svensktoppen!!! Va? Åhhh, jag hade kunnat sälja min sista skjorta för att få delta i nåt sånt. På den tiden var det en riktig procedur på lördagarna att få fram ett resultat till söndagen. Hon åkte i sin Renault till ortens radiostation. Där träffades ett antal personer av olika åldrar och kön för att avge sin röst. De satt och lyssnade på de nya låtarna som tillkommit sen senast och så var det hela över, för deras del. Så såg det ut...
Jag fortsatte att drömma om att få delta i nåt så betydelsefullt.

Nåväl, idag 40 år senare händer mirakel. När jag som vanligt vid 12.30-snåret går ut för att vittja brevlådan så finns där ett vitt kuvert från SR i Stockholm. Visserligen är det adresserat till min man, men ändå, vi har inga hemlisar för varandra, så jag sprättar kuvertet, efter att först ha kollat med honom vad han tror det kan vara. Jag anser att han själv ska kolla innehållet.
Så säger han slött sekunderna senare:
-Det var bara nån skit från Svensktoppen!
-Vill de att du ska delta i omröstningen? skojar jag och känner hur hjärtat börjar bulta hårdare och hårdare.
-Ja, hur visste du det? Jag kastar det i papperskassen.
-Så tusan du gör! nästan skriker jag och inser att så högt har nog inte min röst använts på mycket länge.
- Men va sjutton... Han får en blick som påminner om en skrämd liten gosses.
Då bara bubblar det ur mig, långa berättelser om min kompis morsa. Hennes bil som hade den mest egendomliga växelspak någon skådat. Det coola i att köra travers bland alla gubbar. Alla goda ostar de alltid hade hemma. Hennes häftiga make som lärde sin dotter och mig att dansa "på riktigt". Det gamla pianot som var så ostämt att inte ens kompisens äldre brorsa, som var mycket musikalisk, kunde få en ren ton därur.
Ja, sånt rullade upp för mig när jag insåg att jag äntligen fått chansen att delta i Svensktoppsjuryn. Det dröjde bara dryga 40 år, men nog känner jag på precis samma sätt idag att jag vunnit högsta vinsten.
Det heter att den som väntar på nåt gott aldrig väntar för länge. Nu vet jag innebörden av det talesättet.

Men... Det finns alltid ett men...

Nu när jag blivit äldre och toner misshandlat mina trumhinnor till ömmande membran ibland, så ligger det till så här.
1. Jag har inte lyssnat på Svensktoppen under de senaste 37 åren.
2. Anledningen till punkt 1 är att jag har valt att lyssna på helt annat slag av musik.
3. Det var skämmigt att tillhöra gänget som gillade Svensktoppen, då var man absolut den mossigaste som tänkas kan.

Jaha, så här sitter jag med en inbjudan i handen och har svårt att avgöra vad jag ska känna egentligen.


Jag bestämde mig just, jag ska ingå i Svensktoppsjuryn under fyra söndagar i sommar! Skit samma om jag gillar musiken eller ej, jag får ju i alla fall vara med och påverka resultatet. Ska göra dessa stunder till mina alldeles egna fantastiska, längtansfulla och nostalgiska. Min dröm har gått i uppfyllelse. Nu behöver jag inte vara avundsjuk längre. Fast det har jag ju inte varit på 35-40 år.

Undrar om E-M fortfarande sitter i sin jury? Men när jag tänker efter bör hon vara minst 85 år, och har hon haft tur så kanske kanske hennes piano blivit stämt, så hon kan få njuta av sin egen musik...
Jag ska tänka på dig när jag sitter och röstar fram veckans vinnare på Svensktoppen...

Mrs I

"minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta, jag fattar det ej"