uppgiven och utan mina under

Åhhh, ibland blir det inte som man tänkt sig. Någon som känner igen sig?
Jag har beslutat mig för att inte "tänka mig" längre. Det blir ju bara skit hur man än vrider och vänder på sig.

Igår sent på kvällen, vid 00.15 ungefär, då jag som vanligt lägger in min lille vän i frysen, ett tag innan vi ska sova för kvällen. Då händer det som verkar drabba mig lite då och då.

Min vän är död! Han har gett upp helt och hållet. Inget upplivningsförsök duger längre. Åhhh, om jag inte hade skrivit och berömt honom så mycket igår i bloggen - kanske hade inget ont hänt då. Äsch, jag vet att det är svammel men jag brukar alltid leka med tanken om orsak och verkan, olika sammanhang och så vidare.

Så nu sitter jag här och tjurar. Det verkar som om allt som betyder mycket för mig, rycks ifrån mig och jag blir kvar med sorg och bedrövelse.
Det är klart att sorg kan ses ur olika perspektiv, men rädslan att förlora de/den man älskar, den kvarstår. Och det är den känslan som dök upp igår kväll vid 00.15-tiden...
Nu ska jag försöka hitta kartongen till min lille mp3-spelare, så han får ett värdigt avslut.

Godnatt med er alla lyckliga som har både barn och mp3-spelare kvar i livet.

Nu tjurar jag lite till...

MrsI

"Gunga lilla barnet mitt,
snart går solen neder
och du måste sova."
I. Hellsten