Dexter den djuriske

Efter att ha införskaffat ny kamera, så kräver det ju en hel del övning att lära känna den. Var gör man det bäst om inte ute i det fria.

Vår gamle vän och filosof, Konfucius (555 f.Kr-479 f.Kr) talade redan han om lärandets grunder:

"Jag hör och glömmer

Jag ser och minns

Jag gör och förstår"

Försöker alltid följa detta råd vid hanterandet av nya produkter.

Visst, manualer är bra stöd men jag ser de mer som referens.

Nåväl, igår kväll var ljuset ovanligt vackert ute. Det hade regnat på dagen så marken var mättad av. Daggen steg och låg som ett täcke..

Vi besökte ett litet naturreservat runt knuten, Prästaskogen i Torna Hällestad, ett underbart litet område. Fantastisk skog med vresbok, spångad led, och målet - en gräsbeklädd rullstensås med utsikt över nejden.

Väl uppe på höjden hör jag något som grymtar ljudligt i ett buskage. Ut kliver en kolsvart tjur av rasen Dexter (tror jag, ser ut som en sådan). Nämnas bör att marken där vi är delas av åretruntströvande nötkreatur.

Dags att ta de där bilderna vi tänkt oss. Har ju ingen aning om de är vänliga av sig de här djuren eller ej.

Fler och fler kommer de stånkandes, frustandes och grymtandes uppför åsens sluttning. De är alltså på väg till sitt nattaställe. De söker sig till varandra och börjar bilda klunga under trädens skydd som tak.

Klockan går och det börjar bli dags att återvända. Mörkret närmar sig, det går fort här i södra Sverige. Det är väl en halvtimmes färd tillbaka. Mest nerför, men ändå...

Väl nere i sänkan, nu är det riktigt mörkt, där det för övrigt är ett vattendrag man måste över, där står ett tiotal av dessa svarta, hornförsedda djur och stoppar upp vägen för oss.

En tjur dyker upp bakom oss. Nerför slänten kommer han med en ruskig fart. Kollar snabbt omkring mig och ropar till min käre B att komma och ställa sig bakom trädet. Vem vet vad den bjässen till djur vill oss. Är den ondsint eller bara en yster tjur som vill leka? Vi känner inte för att ens försöka ta rätt på vilket.

Så står vi då i valet och kvalet. Hur gör vi nu? Vi närmar oss djuren i klungan, tio meter kvar, till höger går det inte att ta sig förbi, till vänster måste vi ner i dammen. Något av djuren behöver bara ta ett steg åt sidan för att vi ska falla i vattnet. Alltså ingen bra idé att ens försöka. Lyser med min ficklampa i ögonen på dem för att försöka få en reaktion, men inget händer. De har inte tänkt flytta på sig, det förstår vi nu.

Nej, nu är det bara att försöka hitta en annan utväg! Vi vänder oss om för att följa vattendraget men det befinner sig dextrar överallt där vi försöker gå förbi.

Nej, nu är det nog! Inte ska vi bli uppskrämda bara för att de befinner sig där i mörkret någonstans. Ökar takten på stegen, trasslar in oss i björnris som river benen. Svetten bryter igenom, blandat med den fuktiga luft som täcker både mark och luft nu. Hoppas batterierna i lampan räcker hela vägen, för nu vet vi inte hur lång väg vi har tillbaka. Månen hjälper dock till. Och så plötsligt, där rakt fram, där finns en skjutbana som vi vet inte ligger långt från parkeringen, där bilen väntar. Nu är det bara 500 meter skjutbana kvar. Inga skyttar i sikte, tror nån det, det är ju dimma och mörkt ute. Det är bara stollar som skjuter i sådant väder. Och äntligen framme...

Stannar upp ett tag och begrundar situationen.

- Åh, underbara liv som låter mig få uppleva samvaron och närvaron av alltet!

P.S Läste på om rasen Dexter senare. Det är en ovanligt social ras som trivs bra ihop med människor. De ville alltså bara busa och retas lite med oss. Tror jag...

MrsI

"dra dra du gamle oxe

det bästa du förmår"