Ämpäträ

Ja, så sa faktiskt en liten pojke att han ville ha till julklapp. Eller sa och sa, han skrev det i sin önskelista. Det är såna gånger man prövas som förälder, att kunna tyda de små livens försök att på egen hand göra sig förstådda med hjälp av bokstäver de knappt kan ljuda.

Var gång jag använder mig av min Mp3-spelare - och det är ofta - så kommer jag osökt att tänka på den lille krabaten. Jag undrar var gång om han fick sin Ämpäträ, eller om det blev något annat i paketet. Kanske någon liten träsak som den stackars föräldern gissat sig till.

Nu till min mystiska och egensinniga apparat.
Jo, det ligger till så här. Jag och min spelare har trivts med varandra under fyra års tid. Dagligen har jag nyttjat honom - jag kallar honom för honom - på bästa möjliga sätt.
Han finns med mig när jag vaknar, han finns med mig när jag somnar. Att han godnattar mig beror på att jag har någon form av tjut i skallen och då tar han bort det värsta av det.
Nåväl, för att hedra honom och visa tacksamhet så har jag gett honom ett sprillans nytt batteri, det gamla var lite slitet och trött, och det nya var mycket starkare och livsdugligare.
Trots att min spelare börjar bli till åren så gillar jag honom så mycket att det var en självklarhet att jag skulle "batteria" upp honom.
Strax innan bytet så började han bete sig lite egendomligt. Plötsligt och utan förvarning så behagar han vid påslaget att lysa med den vackraste vita skärm man kan tänka sig.
Hilfe! Vad göra nu?
Jag ropar på min andre "han".

-B kan du förstå vad som hänt? Han, den andre, är kritvit!
-Ja, jag har märkt det.
-Kan du hjälpa mig på något sätt?
-Det är bara att trycka den här kombinationen. Längst ner till höger och on-knappen samtidigt. Håll inne tills skärmen återställs.
-Tack älskade livskamrat. Vad gjorde jag utan dig?
Det får ju inte vara så enkelt att man pilar iväg och inhandlar en ny "han".

Tiden går och spelaren trivs med sitt nya batteri. Han ger mig tre dagars trevligt sällskap.
Men säg den lycka som varar...
Det blir vit skärm var gång jag ska starta den lille gynnaren. Gång, på gång, på gång - jag hinner se det värsta. Ska jag måsta ge upp min lille pryl?
Vill inte, vill inte, vill inte - vad kan vi göra åt problemet?
Det blir till att fråga herr B igen.

-Nu är det klippt käre B, nu är han stormtokig talboksspelaren.
-Jag har en idé, säger han den käre B. Vi kyler ner honom så ska du se att han fungerar.
-Är du inte klok, man kan väl inte kyla ner honom?
-Jo, jag har en idé som jag sa. Din vän spelaren kommer att bli som ny igen.

Jag börjar inse att min äkta make verkar ha fått fästingbett i pannbenet. Borrelia borde visa sig på sådant sätt. Men han envisas med att vi borde försöka med lite kryoteknik. Alternativet? undrar han.
Till saken hör att inga knapptryckningar med olika kombinationer fungerar längre. Det är enbart vitt ljus hela tiden.
Självklart litar jag på min make, han är ju min livskramare i både nöd och lust. Just nu är det i nöd från min sida sett! Han har god kunskap i nästan alla ämnesområden och elektronik är inget undantag.

-Jo förstår du, det är så med komponenter att de ändrar storlek i olika temperatur.
-Öhhh???
-Ja, det är därför vi testar att ge honom lite kyla, så han kan återfå den storlek han ska ha på sina inneboende delar.

Som vanligt så litar jag som sagt på honom. Vi testar. Och vad händer? Jo, efter 10 minuter i frysen så är han som ny min vän och tröstare. Ja, jag talar om min spelare såklart, inte min man.
Så när den är igång igen uppstår inga som helst problem, förrän nästa dag då det är dags att använda honom igen, spelaren.
In i frysen med dig din rackare, så du kan visa mig att du fortfarande duger!
Det var ju bara lite kyla han ville ha. Och åtminstone det kan jag bjuda honom på, han som så troget söver mig var natt och finns där om jag har svårt att sova. Fast jag föredrar min riktigt levande han, B alltså, självklart!

Ja, det var väl det jag ville berätta om min lilla Ämpäträ. Som för övrigt föddes med namnet Creative.

Så kan det gå till i den lilla världen där jag finns. Tillsammans med mina två "han".

Det där med att barn inte alltid vet vad det är de gör, och inte alltid vet vad saker och ting heter, sånt är kul tycker jag.

Med de varmaste hälsningar till "ömpäömpä"!

P.S
Idag gjorde jag min sista omröstning på Svensktoppen.
Inser att jag inget har där att göra.
Magnell kom ju inte med på listan förra veckan.
Det är nog dagissånger de vill ha, svenska folket...
Inget med budskap i eller texter som handlar om solidaritet...
Jag säger bara Fy på er som ratar bra texter.

MrsI