Vresig och vred.
Väntar in våren.
Måste komma igång med lite bloggande snart.
Vill skriva om den sjuka vården.
Vill skriva om det sjuka sjukförsäkringssystemet.
Vill skriva om det sjuka kriget i Afghanistan.
Vill skriva om det sjuka Burma.
Vill skriva om alla de fantastiska och underbara människor jag mött och möter. Inte ett dugg sjukt, alltså.
Just nu lever jag i ett litet kaos, men det sägs ju att ordning föds ur kaos. Får väl se hur det blir med det...
Håll ut, du som av någon outgrundlig anledning orkar hänga på den här sidan.
Jag lovar att ta tag i skriveriet, bara jag får lite lugn och ro i själen. Lite av en bristvara för tillfället.
I
måndag, november 22, 2010
lördag, november 06, 2010
Ljuset
Tände ljus för Sebastian idag.
Tänkte extra mycket på de som betytt mycket för honom under åren han gav oss.
Systrarna, nästansystrarna, fadern, maken, morbröder, mostrar, fastrar, farbror, kusiner och vitaminer.
Även de vänner jag känner till. Ja, det tar ett tag för en sån som mig att hinna tänka på alla dessa levande människor. Men det var värt varje sekund av min tid, för när jag tänkt färdigt så kände jag mig så nöjd över att veta att min lilla älskade Änglason inte varit ensam under sin tid med oss.
Att vara älskad av så många - det vet man kanske inte alltid att man är - borde göra livet lätt att leva. Men man kan känna ensamhet i gemenskapen, det är vi nog många som kan skriva under på.
Ensamhet kan kännas tryggt. Ensamhet behöver inte vara farligt, endast om den är påtvingad. Men jag hävdar att den självvalda ensamheten är sund.
Att tycka om att vara med sig själv borde vi alla bli bättre på. Inte behöva fly från sig själv för att man inte orkar med sina tankar eller att inte gilla det man ser.
Att våga vara ensam, det var han bra på, Änglasonen Sebastian.
Ja, så gick den här dagen också.
Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute tändes nya ljus.
B. Afzelius
Tänkte extra mycket på de som betytt mycket för honom under åren han gav oss.
Systrarna, nästansystrarna, fadern, maken, morbröder, mostrar, fastrar, farbror, kusiner och vitaminer.
Även de vänner jag känner till. Ja, det tar ett tag för en sån som mig att hinna tänka på alla dessa levande människor. Men det var värt varje sekund av min tid, för när jag tänkt färdigt så kände jag mig så nöjd över att veta att min lilla älskade Änglason inte varit ensam under sin tid med oss.
Att vara älskad av så många - det vet man kanske inte alltid att man är - borde göra livet lätt att leva. Men man kan känna ensamhet i gemenskapen, det är vi nog många som kan skriva under på.
Ensamhet kan kännas tryggt. Ensamhet behöver inte vara farligt, endast om den är påtvingad. Men jag hävdar att den självvalda ensamheten är sund.
Att tycka om att vara med sig själv borde vi alla bli bättre på. Inte behöva fly från sig själv för att man inte orkar med sina tankar eller att inte gilla det man ser.
Att våga vara ensam, det var han bra på, Änglasonen Sebastian.
Ja, så gick den här dagen också.
Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute tändes nya ljus.
B. Afzelius
måndag, november 01, 2010
Naken hammock eller nakenchock
Det händer inte mycket, men det som händer är desto mer...
Har inte haft lusten eller energin att blogga på ett långt tag.
Ännu har inte suget återkommit. Men, jag känner ändå lite av
ett tvång att upprätthålla sidan. Så lång tid har gått att jag glömt
lösenordet, för att logga in här. Det visar på att det är illa värre...
Hösten har kommit på besök. Med den följer ett visst åtagande.
I alla fall om man har en liten täppa, och det har vi.
Utemöbler har täckts över, grillen är undanplockad, gräslöken infryst, lökar plockats upp och hammocken gapar tom.
Hammocken ja...Utan sin klädsel ser den rätt benig ut. Det är så att den har stått naken under hela året, även då solen stod som högst och den hade bjudit glädje.
Saken är den, att nådig Änglason satte sig i hammocken sista gången han var på visit, och tyget brast under hans tunna, beniga röv. Så var det med den hammocken. Klädde så av den efter konstens alla regler. Så beställdes nytt fint ljusblått tyg. Ett tyg speciellt för utomhusmöbler. Men inte blev det nåt av med det syendet. Nehej, jag har sneglat på tyget och mallarna. Jag har mer eller mindre gjort det till mitt livs stora antiprojekt. Några gånger under gångna vintern har jag klämt och kännt på materialet och älskat att dra handen över det. Har även varit så stolt att jag hittat ett sånt vackert tyg. Nu går jag här ändå med min ångest över att inte iordningställt hammocken. Inte i år heller...
Men kanske, kanske, kanske kan det bli av den kommande vintern. Jag har alltid ambitionen att det ska bli av. Och inte blir jag så väldigt besviken om det blir förrän till våren.
Hammocken som står där naken, stolt spretande och med den vackraste blå färgen man kan tänka sig. Så djupt blå att havet inte har en susning i skönhetstävlingen.
Under förra vintern fick den praktisera som den bästa fågelmatningsanläggning jag skådat. Där hängde talgbollehängare och frömatningsapparater sida vid sida. Fåglar i mängder besökte oss dagligen. Men det har jag beskrivit vid ett tidigare tillfälle här i bloggen. Så det ska jag bespara eventuella läsare.
Jaha, det här hade jag ju inte alls tänkt skriva om. Men det är just det med bloggande, tycker jag, att det är stundens tankar som hamnar i pränt. Spännande kan man tycka. Ibland blir det stort ibland lite mindre stort, fast det gör ju inget.
Jag hade tänkt ta upp ett ämne som handlar om orättvisor,.Har en massa ord som jag bara måste få nerskrivet. En vän till mig nämnde ett par ord som satte sig pladask i mitt sinne för orättvisor.
Hon sa -Vi bygger dumheter istället för att göra livet enkelt att leva.
Så sa hon, min vän Eva-Lena. En kvinna jag inte träffat i verkligheten, utan en vän på vårt fantastiska internet.
Återkommer med mera om det!
Mrs I
"att få gunga sin själ i en hammock
i ett solsken där solen är du"
Har inte haft lusten eller energin att blogga på ett långt tag.
Ännu har inte suget återkommit. Men, jag känner ändå lite av
ett tvång att upprätthålla sidan. Så lång tid har gått att jag glömt
lösenordet, för att logga in här. Det visar på att det är illa värre...
Hösten har kommit på besök. Med den följer ett visst åtagande.
I alla fall om man har en liten täppa, och det har vi.
Utemöbler har täckts över, grillen är undanplockad, gräslöken infryst, lökar plockats upp och hammocken gapar tom.
Hammocken ja...Utan sin klädsel ser den rätt benig ut. Det är så att den har stått naken under hela året, även då solen stod som högst och den hade bjudit glädje.
Saken är den, att nådig Änglason satte sig i hammocken sista gången han var på visit, och tyget brast under hans tunna, beniga röv. Så var det med den hammocken. Klädde så av den efter konstens alla regler. Så beställdes nytt fint ljusblått tyg. Ett tyg speciellt för utomhusmöbler. Men inte blev det nåt av med det syendet. Nehej, jag har sneglat på tyget och mallarna. Jag har mer eller mindre gjort det till mitt livs stora antiprojekt. Några gånger under gångna vintern har jag klämt och kännt på materialet och älskat att dra handen över det. Har även varit så stolt att jag hittat ett sånt vackert tyg. Nu går jag här ändå med min ångest över att inte iordningställt hammocken. Inte i år heller...
Men kanske, kanske, kanske kan det bli av den kommande vintern. Jag har alltid ambitionen att det ska bli av. Och inte blir jag så väldigt besviken om det blir förrän till våren.
Hammocken som står där naken, stolt spretande och med den vackraste blå färgen man kan tänka sig. Så djupt blå att havet inte har en susning i skönhetstävlingen.
Under förra vintern fick den praktisera som den bästa fågelmatningsanläggning jag skådat. Där hängde talgbollehängare och frömatningsapparater sida vid sida. Fåglar i mängder besökte oss dagligen. Men det har jag beskrivit vid ett tidigare tillfälle här i bloggen. Så det ska jag bespara eventuella läsare.
Jaha, det här hade jag ju inte alls tänkt skriva om. Men det är just det med bloggande, tycker jag, att det är stundens tankar som hamnar i pränt. Spännande kan man tycka. Ibland blir det stort ibland lite mindre stort, fast det gör ju inget.
Jag hade tänkt ta upp ett ämne som handlar om orättvisor,.Har en massa ord som jag bara måste få nerskrivet. En vän till mig nämnde ett par ord som satte sig pladask i mitt sinne för orättvisor.
Hon sa -Vi bygger dumheter istället för att göra livet enkelt att leva.
Så sa hon, min vän Eva-Lena. En kvinna jag inte träffat i verkligheten, utan en vän på vårt fantastiska internet.
Återkommer med mera om det!
Mrs I
"att få gunga sin själ i en hammock
i ett solsken där solen är du"
onsdag, oktober 06, 2010
nostalgi och rädslor i en salig blandning
Har tillbringat de senaste dagarna med att lyssna på musik från min ungdom.
Oj, vad tiden gått fort. Det var ju igår jag lyssnade på Melanie Safka.
Men vid närmare eftertanke så var det inte igår. Inte ens i förrgår. Eller dagen innan den.
Nej, det är som de säger. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Nu till något helt annat.
Det händer att jag räds olika saker.
En rädsla är att jag ska förlora mitt förstånd. Kan bli fruktansvärt skräckslagen för det.
En annan rädsla är att förlora språket. En stroke skulle kunna radera det i ett ögonblick.
En tredje rädsla är att förlora minnet. Alzheimers sjukdom skulle sakta men säkert bryta ner det.
En fjärde rädsla är att förlora hörseln. Sinnet vi ser som självklart, vi som har det i behåll.
Men den allra största rädslan jag har, är ändå att förlora mina kära.
Sen jag förlorade den jag älskar allra mest, så växer min rädsla att fler av mina nära ska försvinna från mig. Det är en fruktansvärt oangenäm känsla vill jag lova. Önskar ingen annan den...
Dessvärre är det förmodligen så att vi alla bär på olika saker vi räds. Inget är för stort och inget är för litet. Men för att jag själv ska ta kontroll över dem, för att inte förgöras, måste jag ställa mig frågan "Hur stor är sannolikheten att jag ska drabbas?" Det har hjälpt mig att hantera dem.
Ja, drabbas kan man ju faktiskt. Men, det finns många saker jag själv kan ta itu med för att minska sannolikheten.
Därför brottas jag dagligen med min rökning, mitt näringsintag, min motion, mina sömnvanor och min hjärngympa.
Listan kan göras lång, men ska jag räkna upp allt jag kan göra för att förhindra en rädsla, ja då har jag alldeles säkert skapat ännu en...
Nu ska jag ta itu med kantarellrensning, för den behöver man inte vara rädd för. Det är enbart en angenäm syssla. Dessutom finns stund för eftertanke under tiden man utför den.
Att tänka är inte farligt, det är vad man tänker som kan vara farligt!
Må väl!
MrsI
"har du sett herr kantarell
uti enebacken" fast där har jag aldrig sett en kantarell...
Oj, vad tiden gått fort. Det var ju igår jag lyssnade på Melanie Safka.
Men vid närmare eftertanke så var det inte igår. Inte ens i förrgår. Eller dagen innan den.
Nej, det är som de säger. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Nu till något helt annat.
Det händer att jag räds olika saker.
En rädsla är att jag ska förlora mitt förstånd. Kan bli fruktansvärt skräckslagen för det.
En annan rädsla är att förlora språket. En stroke skulle kunna radera det i ett ögonblick.
En tredje rädsla är att förlora minnet. Alzheimers sjukdom skulle sakta men säkert bryta ner det.
En fjärde rädsla är att förlora hörseln. Sinnet vi ser som självklart, vi som har det i behåll.
Men den allra största rädslan jag har, är ändå att förlora mina kära.
Sen jag förlorade den jag älskar allra mest, så växer min rädsla att fler av mina nära ska försvinna från mig. Det är en fruktansvärt oangenäm känsla vill jag lova. Önskar ingen annan den...
Dessvärre är det förmodligen så att vi alla bär på olika saker vi räds. Inget är för stort och inget är för litet. Men för att jag själv ska ta kontroll över dem, för att inte förgöras, måste jag ställa mig frågan "Hur stor är sannolikheten att jag ska drabbas?" Det har hjälpt mig att hantera dem.
Ja, drabbas kan man ju faktiskt. Men, det finns många saker jag själv kan ta itu med för att minska sannolikheten.
Därför brottas jag dagligen med min rökning, mitt näringsintag, min motion, mina sömnvanor och min hjärngympa.
Listan kan göras lång, men ska jag räkna upp allt jag kan göra för att förhindra en rädsla, ja då har jag alldeles säkert skapat ännu en...
Nu ska jag ta itu med kantarellrensning, för den behöver man inte vara rädd för. Det är enbart en angenäm syssla. Dessutom finns stund för eftertanke under tiden man utför den.
Att tänka är inte farligt, det är vad man tänker som kan vara farligt!
Må väl!
MrsI
"har du sett herr kantarell
uti enebacken" fast där har jag aldrig sett en kantarell...
onsdag, september 29, 2010
denna dagen inte ett liv
Så skulle Farbror Melker sagt, om han vore med mig idag... Nu är han ju inte det, så jag säger det själv.
Idag sker det inte mycket hos mig. På grund av gårdagens aktiviteter så blir det vilsamma stunder idag. Jag lider av en kropp som inte vill lyssna på sin knopp. Ja, du som har värk någonstans i kroppen känner till detta...
Går omkring här hemma i mina nya vandrarskor. Mina bästa skor någonsin, som jag förärades av min älskade B häromdagen. Måste gå in dem innan de hamnar på längre äventyr. Tror de kan vara perfekta inneskor också...
Klippte gräsmattan igår och insåg att hösten börjar göra sitt intåg. Likt en fladdrande Liza Marklundbok i vinden är min gröna matta täckt av dess lösa blad.
Oxelträdet har börjat fälla sina läderblad som dalar ner, tungt vajande och blir liggande på rygg. Det passar sig inte att kalla dem löv, just av den anledning jag just nämnt. De har inte förvandlats till mull eller ens mjuknat upp framemot vårkanten. Därför måste de tas omhand under hösten.
Att ge sig på den ljuvligt gröna mattan av mjukt, lent gräs blir därmed inte den lättaste uppgift.
Undrande går jag runt "Ska jag kratta bort alla bladen innan jag klipper till?" Min vana trogen gör som jag brukar, jag tar den lättaste vägen. Som visserligen brukar bli den tyngsta dito.
Kunde just tro det. Att genomföra den enklaste sak - att klippa en gräsmatta - visar sig bli ett sjuhelsikes jobb. Nu ligger oxelbladen likafullt över hela gräsmattan, emedan klippningen ser tilltufsad ut, likt ett nyvaket småbarns kalufs. Tussar lite här och var, varvat med oxelns fällda sommarskrud.
Inte klarar en handjagare av att förvandla sådant till jordförbättring och dylikt. Nej, oskadda ligger de där så uppkäftigt som ropade de till mig "Där har du, du lata människa, för att du inte valde mig först! Du borde tänkt dig för!"
Ja, jag borde tänkt mig för, jag vet det nu. Likaväl som jag visste det förra året och året dessförinnan vid denna tid, då oxeln började fälla. Till saken hör att trädet fäller under lång tid, framåt jul är det över. Jag fick kratta, räfsa och plocka under lång tid.
Men med tiden har jag börjat gilla mina blad, de blad som idag har blivit mina vänner. De bladen som i sommarhettan gav mig skugga och svalka. De bladen som ger mig glädje vid mitt sovrumsfönster de stunder jag står där och begrundar, beundrar och betraktar livet. Livet som fylls av storheter för vart andetag jag tar...
Imorgon är det dags att jaga mina vänner oxelbladen ytterligare en gång...
Mrs I
"blad faller tyst som tårar"
Idag sker det inte mycket hos mig. På grund av gårdagens aktiviteter så blir det vilsamma stunder idag. Jag lider av en kropp som inte vill lyssna på sin knopp. Ja, du som har värk någonstans i kroppen känner till detta...
Går omkring här hemma i mina nya vandrarskor. Mina bästa skor någonsin, som jag förärades av min älskade B häromdagen. Måste gå in dem innan de hamnar på längre äventyr. Tror de kan vara perfekta inneskor också...
Klippte gräsmattan igår och insåg att hösten börjar göra sitt intåg. Likt en fladdrande Liza Marklundbok i vinden är min gröna matta täckt av dess lösa blad.
Oxelträdet har börjat fälla sina läderblad som dalar ner, tungt vajande och blir liggande på rygg. Det passar sig inte att kalla dem löv, just av den anledning jag just nämnt. De har inte förvandlats till mull eller ens mjuknat upp framemot vårkanten. Därför måste de tas omhand under hösten.
Att ge sig på den ljuvligt gröna mattan av mjukt, lent gräs blir därmed inte den lättaste uppgift.
Undrande går jag runt "Ska jag kratta bort alla bladen innan jag klipper till?" Min vana trogen gör som jag brukar, jag tar den lättaste vägen. Som visserligen brukar bli den tyngsta dito.
Kunde just tro det. Att genomföra den enklaste sak - att klippa en gräsmatta - visar sig bli ett sjuhelsikes jobb. Nu ligger oxelbladen likafullt över hela gräsmattan, emedan klippningen ser tilltufsad ut, likt ett nyvaket småbarns kalufs. Tussar lite här och var, varvat med oxelns fällda sommarskrud.
Inte klarar en handjagare av att förvandla sådant till jordförbättring och dylikt. Nej, oskadda ligger de där så uppkäftigt som ropade de till mig "Där har du, du lata människa, för att du inte valde mig först! Du borde tänkt dig för!"
Ja, jag borde tänkt mig för, jag vet det nu. Likaväl som jag visste det förra året och året dessförinnan vid denna tid, då oxeln började fälla. Till saken hör att trädet fäller under lång tid, framåt jul är det över. Jag fick kratta, räfsa och plocka under lång tid.
Men med tiden har jag börjat gilla mina blad, de blad som idag har blivit mina vänner. De bladen som i sommarhettan gav mig skugga och svalka. De bladen som ger mig glädje vid mitt sovrumsfönster de stunder jag står där och begrundar, beundrar och betraktar livet. Livet som fylls av storheter för vart andetag jag tar...
Imorgon är det dags att jaga mina vänner oxelbladen ytterligare en gång...
Mrs I
"blad faller tyst som tårar"
måndag, september 20, 2010
tvärvändning inom två minuter
Hade tänkt skriva av mig lite om valresultat, demokrati,
parlamenariskt o icke parlamentariskt,
solidaritet, ideologi mm mm.
Men det blir inget av med det.
Inte idag i alla fall.
Sitter här och hänger. Sorterar lite filmsnuttar och bilder.
Det har varit lite tungt att gå igenom dem, för det är bilder och filmer på Sebbe, änglasonen.
Det har gått hyfsat bra att plocka med bilder.
Men det säger jag er, ni som inte behövt vara med om det absolut värsta,
att se filmsnuttisarna, det blev bara för tufft.
Att höra hans röst och se honom gå tillsammans med mig uppför grusvägen mot målet,
den underbara plats min man och jag älskar att besöka. Det blev bara för mycket.
Hans skratt. Hans pliriga ögon. Hans jättekliv så jag fick ta två steg medans han tog ett.
Hans gängliga kropp. Hans nyinköpta FilippaK jacka som han var så stolt över att ha jobbat ihop.
Hans långa, vita glidarskor som förutom hans 45or till fötter bestod av 7 cm ännu längre material.
Hans bruna tjocka hår. Hans snustjocka överläpp. Ja, det var mycket som var just han, Sebastian.
Ja, som sagt var, det blev bara för mycket.
Inte fanns lusten kvar att beskriva mina intryck av valet och allt vad jag tänkt mig att beskriva där.
Nej, det känns lite fjuttigt på nåt vis. Just nu i alla fall. Men lugn, det kommer. Var så säker.
Är bara lite låg just nu, och försöker bli glad igen, den glada kvinna jag egentligen är. Men den kvinnan tror jag inte kommer åter. Inte på länge. Om jag ska vara ärlig... och det ska man väl... för det har min mamma sagt.
Så då är det nog bäst att vara det...
Nu har jag gnällt av mig lite, och försöker väl bara delge någon där ute hur det kan vara att höra rösten och se den rörliga bilden av någon du älskar över allt annat. Någon du vet inte finns med dig längre.
Det är mycket värre än man kan föreställa sig.
Men jag uppmanar er alla, om ni har möjlighet, se till att filma era nära och kära så mycket ni bara kan.
En dag kommer det att vara så mycket värt för er. Den dagen man förlorar någon kär. Dagen kan faktiskt komma fortare än väntat...
Dystert värre blev det, men ändå så otroligt fantastiskt att få "träffa" honom igen, min älskade änglason...
Mrs I
"Lilla vän, hur är det fatt?
Det är ju kallt som fan inatt.
Varför är din hals så röd?
Lilla vän, du är ju död!" B. Afzelius
parlamenariskt o icke parlamentariskt,
solidaritet, ideologi mm mm.
Men det blir inget av med det.
Inte idag i alla fall.
Sitter här och hänger. Sorterar lite filmsnuttar och bilder.
Det har varit lite tungt att gå igenom dem, för det är bilder och filmer på Sebbe, änglasonen.
Det har gått hyfsat bra att plocka med bilder.
Men det säger jag er, ni som inte behövt vara med om det absolut värsta,
att se filmsnuttisarna, det blev bara för tufft.
Att höra hans röst och se honom gå tillsammans med mig uppför grusvägen mot målet,
den underbara plats min man och jag älskar att besöka. Det blev bara för mycket.
Hans skratt. Hans pliriga ögon. Hans jättekliv så jag fick ta två steg medans han tog ett.
Hans gängliga kropp. Hans nyinköpta FilippaK jacka som han var så stolt över att ha jobbat ihop.
Hans långa, vita glidarskor som förutom hans 45or till fötter bestod av 7 cm ännu längre material.
Hans bruna tjocka hår. Hans snustjocka överläpp. Ja, det var mycket som var just han, Sebastian.
Ja, som sagt var, det blev bara för mycket.
Inte fanns lusten kvar att beskriva mina intryck av valet och allt vad jag tänkt mig att beskriva där.
Nej, det känns lite fjuttigt på nåt vis. Just nu i alla fall. Men lugn, det kommer. Var så säker.
Är bara lite låg just nu, och försöker bli glad igen, den glada kvinna jag egentligen är. Men den kvinnan tror jag inte kommer åter. Inte på länge. Om jag ska vara ärlig... och det ska man väl... för det har min mamma sagt.
Så då är det nog bäst att vara det...
Nu har jag gnällt av mig lite, och försöker väl bara delge någon där ute hur det kan vara att höra rösten och se den rörliga bilden av någon du älskar över allt annat. Någon du vet inte finns med dig längre.
Det är mycket värre än man kan föreställa sig.
Men jag uppmanar er alla, om ni har möjlighet, se till att filma era nära och kära så mycket ni bara kan.
En dag kommer det att vara så mycket värt för er. Den dagen man förlorar någon kär. Dagen kan faktiskt komma fortare än väntat...
Dystert värre blev det, men ändå så otroligt fantastiskt att få "träffa" honom igen, min älskade änglason...
Mrs I
"Lilla vän, hur är det fatt?
Det är ju kallt som fan inatt.
Varför är din hals så röd?
Lilla vän, du är ju död!" B. Afzelius
torsdag, september 09, 2010
humanistisk humanitet
Det oroar mig att mänskligheten verkar ha glömt att vi finns kvar här enbart för att vi delat med oss till varandra.
Genom tiderna har vi gett av det vi har till den som inget har. Det verkar slut på det nu, när så många vill ha mest.
Det närmar sig val och det tenderar bli högerregering igen. Jag vägrar tro på att hälften av de röstberättigade är så politiskt insatta så de vet vad de röstar på och varför. Men de gör det likaväl...
Idag fick jag en bra bok i min brevlåda. 'Högerregeringen 2006-2010' är titeln och beskriver just vad den heter. Den är lättläst, skriven på ett enkelt språk som gör att den känns angenäm, även för den som normalt inte läser mycket böcker. Hade gärna sett att den användes i skolorna i ämnet Samhällskunskap, gärna andra ämnen med. Återkommer med en recension av den längre fram i tiden.
Nåja, jag sitter här och skriver och skulle gärna vilja dela med mig av mitt synsätt och tankegångar. Du som läst mina tidigare inlägg har nog räknat ut att jag är socialist. Ja, du har rätt, det stämmer. Och jag är en mycket stolt sådan. Ingenting skulle få mig att lämna mina värderingar, inga pengar i världen alls. Det är nu jag kommer till kärnan.
Jag önskar att alla röstande skulle känna till de olika partiernas ideologier, alltså vad som ligger till grund för deras existens. Har noterat att partierna mer och mer undanhåller sina grundvärderingar. Dessvärre tror jag också att många av våra förtroendevalda inte känner till de ordentligt, med tanke på frånvaron av ordet.
Det finns alltid två sidor av ett mynt. Minst.
I alla samhällen finns en Höger och en Vänster sida. Inte knutet till särskilda partier.
Höger - här står pengarna och egoismen i centrum.
Högern vill satsa på den enskilde individen, oavsett hur det går för resten av befolkningen. Egot går före gemenskap.
Vänster - här står människan och gemenskapen i centrum.
Vänstern bär en filosofi som går ut på att försöka göra gott för så många som möjligt.
Den kan bara inte vara felaktig...
Men hur kommer det sig då att många av oss väljer en regering som bara bryr sig om de få?
Kan det vara så att de är så pass okunniga så de inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får?
Inte kommer Högern att bry sig om dig lilla människa, du som hoppades bli den utvalde...
Så ser det ut när jag ska beskriva det som oroar mig idag.
Det finns många olika sätt att se på saker och ting. Många sätt att göra osanning till sanning.
Väl mött vid valurnorna och tänk efter: Vad vill du ha för framtid?
Mrs I, röd sen födseln och av ohejdad vana.
Genom tiderna har vi gett av det vi har till den som inget har. Det verkar slut på det nu, när så många vill ha mest.
Det närmar sig val och det tenderar bli högerregering igen. Jag vägrar tro på att hälften av de röstberättigade är så politiskt insatta så de vet vad de röstar på och varför. Men de gör det likaväl...
Idag fick jag en bra bok i min brevlåda. 'Högerregeringen 2006-2010' är titeln och beskriver just vad den heter. Den är lättläst, skriven på ett enkelt språk som gör att den känns angenäm, även för den som normalt inte läser mycket böcker. Hade gärna sett att den användes i skolorna i ämnet Samhällskunskap, gärna andra ämnen med. Återkommer med en recension av den längre fram i tiden.
Nåja, jag sitter här och skriver och skulle gärna vilja dela med mig av mitt synsätt och tankegångar. Du som läst mina tidigare inlägg har nog räknat ut att jag är socialist. Ja, du har rätt, det stämmer. Och jag är en mycket stolt sådan. Ingenting skulle få mig att lämna mina värderingar, inga pengar i världen alls. Det är nu jag kommer till kärnan.
Jag önskar att alla röstande skulle känna till de olika partiernas ideologier, alltså vad som ligger till grund för deras existens. Har noterat att partierna mer och mer undanhåller sina grundvärderingar. Dessvärre tror jag också att många av våra förtroendevalda inte känner till de ordentligt, med tanke på frånvaron av ordet.
Det finns alltid två sidor av ett mynt. Minst.
I alla samhällen finns en Höger och en Vänster sida. Inte knutet till särskilda partier.
Höger - här står pengarna och egoismen i centrum.
Högern vill satsa på den enskilde individen, oavsett hur det går för resten av befolkningen. Egot går före gemenskap.
Vänster - här står människan och gemenskapen i centrum.
Vänstern bär en filosofi som går ut på att försöka göra gott för så många som möjligt.
Den kan bara inte vara felaktig...
Men hur kommer det sig då att många av oss väljer en regering som bara bryr sig om de få?
Kan det vara så att de är så pass okunniga så de inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får?
Inte kommer Högern att bry sig om dig lilla människa, du som hoppades bli den utvalde...
Så ser det ut när jag ska beskriva det som oroar mig idag.
Det finns många olika sätt att se på saker och ting. Många sätt att göra osanning till sanning.
Väl mött vid valurnorna och tänk efter: Vad vill du ha för framtid?
Mrs I, röd sen födseln och av ohejdad vana.
torsdag, september 02, 2010
kropp o knopp o vänlighet
Hur har jag mage att tycka synd om mig ibland?
När det mulnar på, så finns alltid någon som jag kan stödja mej emot, för att inte falla.
Ibland lägger jag knappt märke till honom eller henne, eftersom jag är så självupptagen, med just det, att inte falla.
Men när molnen lättat stannar jag upp, och ser människorna i solljuset. De skänker mig så mycket, var och en på sitt sätt. Alla är underbara och alla vill en så väl.
En stilla undran:
-Vet dessa mirakler om att de är så värdefulla?
-Har jag talat om det för dem?
-Har jag visat dem min tacksamhet?
I de fall jag inte visat uppskattning, tro mig när jag säger -Förlåt!
Det har aldrig varit min avsikt att ta saker och ting för givna.
Inte människor heller. Vänskap är något man får arbeta sig till.
Så upptäcker jag att det finns en ny vän därute i solen. En vän som liksom jag behöver någon att hålla hårt i när det stormar. Att hitta nya, kloka, unga, insiktsfulla och tillförande människor är inte så vanligt i dagar då många har fullt sjå med att hålla näbben över ytan och inte gå under av brist på självkänsla. Ett liv som innebär bl a att inte kunna påverka sin egen situation.
Skit på den som säger att det bara är att rycka upp sig!
Skit på den som negligerar ett stegrande samhällsproblem!
Skit på den som ser ner på den som har ont i själen!
Skit på den som inte ser kroppen som en helhet där kropp och knopp hänger samman!
Nu blev det mycket skit, men skit samma. Jag skriver vad jag vill och jag skriver för min egen skull, så har du kommentarer, så får du väl lägga de här nedanför.
Go´natt!
Imorgon ska jag vara vänlig mot alla! Alla som är värda det, men absolut inte mot de som suger musten och energin ur mig!
MrsI
"så styr vi mot reveln och jublar när vi strandar"
När det mulnar på, så finns alltid någon som jag kan stödja mej emot, för att inte falla.
Ibland lägger jag knappt märke till honom eller henne, eftersom jag är så självupptagen, med just det, att inte falla.
Men när molnen lättat stannar jag upp, och ser människorna i solljuset. De skänker mig så mycket, var och en på sitt sätt. Alla är underbara och alla vill en så väl.
En stilla undran:
-Vet dessa mirakler om att de är så värdefulla?
-Har jag talat om det för dem?
-Har jag visat dem min tacksamhet?
I de fall jag inte visat uppskattning, tro mig när jag säger -Förlåt!
Det har aldrig varit min avsikt att ta saker och ting för givna.
Inte människor heller. Vänskap är något man får arbeta sig till.
Så upptäcker jag att det finns en ny vän därute i solen. En vän som liksom jag behöver någon att hålla hårt i när det stormar. Att hitta nya, kloka, unga, insiktsfulla och tillförande människor är inte så vanligt i dagar då många har fullt sjå med att hålla näbben över ytan och inte gå under av brist på självkänsla. Ett liv som innebär bl a att inte kunna påverka sin egen situation.
Skit på den som säger att det bara är att rycka upp sig!
Skit på den som negligerar ett stegrande samhällsproblem!
Skit på den som ser ner på den som har ont i själen!
Skit på den som inte ser kroppen som en helhet där kropp och knopp hänger samman!
Nu blev det mycket skit, men skit samma. Jag skriver vad jag vill och jag skriver för min egen skull, så har du kommentarer, så får du väl lägga de här nedanför.
Go´natt!
Imorgon ska jag vara vänlig mot alla! Alla som är värda det, men absolut inte mot de som suger musten och energin ur mig!
MrsI
"så styr vi mot reveln och jublar när vi strandar"
tisdag, augusti 31, 2010
måndag, augusti 23, 2010
Dexter den djuriske
Efter att ha införskaffat ny kamera, så kräver det ju en hel del övning att lära känna den. Var gör man det bäst om inte ute i det fria.
Vår gamle vän och filosof, Konfucius (555 f.Kr-479 f.Kr) talade redan han om lärandets grunder:
"Jag hör och glömmer
Jag ser och minns
Jag gör och förstår"
Försöker alltid följa detta råd vid hanterandet av nya produkter.
Visst, manualer är bra stöd men jag ser de mer som referens.
Nåväl, igår kväll var ljuset ovanligt vackert ute. Det hade regnat på dagen så marken var mättad av. Daggen steg och låg som ett täcke..
Vi besökte ett litet naturreservat runt knuten, Prästaskogen i Torna Hällestad, ett underbart litet område. Fantastisk skog med vresbok, spångad led, och målet - en gräsbeklädd rullstensås med utsikt över nejden.
Väl uppe på höjden hör jag något som grymtar ljudligt i ett buskage. Ut kliver en kolsvart tjur av rasen Dexter (tror jag, ser ut som en sådan). Nämnas bör att marken där vi är delas av åretruntströvande nötkreatur.
Dags att ta de där bilderna vi tänkt oss. Har ju ingen aning om de är vänliga av sig de här djuren eller ej.
Fler och fler kommer de stånkandes, frustandes och grymtandes uppför åsens sluttning. De är alltså på väg till sitt nattaställe. De söker sig till varandra och börjar bilda klunga under trädens skydd som tak.
Klockan går och det börjar bli dags att återvända. Mörkret närmar sig, det går fort här i södra Sverige. Det är väl en halvtimmes färd tillbaka. Mest nerför, men ändå...
Väl nere i sänkan, nu är det riktigt mörkt, där det för övrigt är ett vattendrag man måste över, där står ett tiotal av dessa svarta, hornförsedda djur och stoppar upp vägen för oss.
En tjur dyker upp bakom oss. Nerför slänten kommer han med en ruskig fart. Kollar snabbt omkring mig och ropar till min käre B att komma och ställa sig bakom trädet. Vem vet vad den bjässen till djur vill oss. Är den ondsint eller bara en yster tjur som vill leka? Vi känner inte för att ens försöka ta rätt på vilket.
Så står vi då i valet och kvalet. Hur gör vi nu? Vi närmar oss djuren i klungan, tio meter kvar, till höger går det inte att ta sig förbi, till vänster måste vi ner i dammen. Något av djuren behöver bara ta ett steg åt sidan för att vi ska falla i vattnet. Alltså ingen bra idé att ens försöka. Lyser med min ficklampa i ögonen på dem för att försöka få en reaktion, men inget händer. De har inte tänkt flytta på sig, det förstår vi nu.
Nej, nu är det bara att försöka hitta en annan utväg! Vi vänder oss om för att följa vattendraget men det befinner sig dextrar överallt där vi försöker gå förbi.
Nej, nu är det nog! Inte ska vi bli uppskrämda bara för att de befinner sig där i mörkret någonstans. Ökar takten på stegen, trasslar in oss i björnris som river benen. Svetten bryter igenom, blandat med den fuktiga luft som täcker både mark och luft nu. Hoppas batterierna i lampan räcker hela vägen, för nu vet vi inte hur lång väg vi har tillbaka. Månen hjälper dock till. Och så plötsligt, där rakt fram, där finns en skjutbana som vi vet inte ligger långt från parkeringen, där bilen väntar. Nu är det bara 500 meter skjutbana kvar. Inga skyttar i sikte, tror nån det, det är ju dimma och mörkt ute. Det är bara stollar som skjuter i sådant väder. Och äntligen framme...
Stannar upp ett tag och begrundar situationen.
- Åh, underbara liv som låter mig få uppleva samvaron och närvaron av alltet!
P.S Läste på om rasen Dexter senare. Det är en ovanligt social ras som trivs bra ihop med människor. De ville alltså bara busa och retas lite med oss. Tror jag...
MrsI
"dra dra du gamle oxe
det bästa du förmår"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)