under över alla under

Under har skett... min lillvän lever igen. Ja, jag talar om min mp3-spelare.
Han har händiga händer min hängivne husherre. Tro´t om du vill eller inte, igår när det var dags att säga godnatt, så säger min käre make med vänlig stämma
-Jag har fått liv i din lille vän.
-Men han är ju stendöd. Jag har ju själv sett att han är borta för alltid.
-Nja, så enkelt är det inte. Det som verkar vara borta är inte alltid det, min kära.
-Ja du B, vad gjorde jag utan dig? Men varför kan du inte använda dina händer till att väcka liv i S? Jag vet att det inte är möjligt, men jag kostar på mig frågan ändå.
-Ja du I, de räcker bara till för det som innehåller elektronik, men nu tror jag mej veta vad felet är. Jag ska överraska dig en dag med att du aldrig mer ska behöva använda kryoteknik för att låta din andre leva. Han ska få den bästa vård han kan tänkas behöva.
-Ja, jag lovar att vara mycket rädd om honom även i fortsättningen. Men när han är slut, ja då släpper jag taget. Hans tid är nog ändå ute snart. Ska njuta av honom varje dag, så länge han vill stanna hos mig.

Så i fortsättningen hoppas jag att jag inte ska behöva skriva om eller informera om läget vad gäller min lille vän. Han den andre.

Nu till nåt helt annat. Godnatt! Ska en sväng förbi frysskåpet först...

MrI

"How many special people change?
How many lives are living strange?
Where were you while we're getting high?"

Ja, min vän det kan man fråga sig. Var var vi då?

uppgiven och utan mina under

Åhhh, ibland blir det inte som man tänkt sig. Någon som känner igen sig?
Jag har beslutat mig för att inte "tänka mig" längre. Det blir ju bara skit hur man än vrider och vänder på sig.

Igår sent på kvällen, vid 00.15 ungefär, då jag som vanligt lägger in min lille vän i frysen, ett tag innan vi ska sova för kvällen. Då händer det som verkar drabba mig lite då och då.

Min vän är död! Han har gett upp helt och hållet. Inget upplivningsförsök duger längre. Åhhh, om jag inte hade skrivit och berömt honom så mycket igår i bloggen - kanske hade inget ont hänt då. Äsch, jag vet att det är svammel men jag brukar alltid leka med tanken om orsak och verkan, olika sammanhang och så vidare.

Så nu sitter jag här och tjurar. Det verkar som om allt som betyder mycket för mig, rycks ifrån mig och jag blir kvar med sorg och bedrövelse.
Det är klart att sorg kan ses ur olika perspektiv, men rädslan att förlora de/den man älskar, den kvarstår. Och det är den känslan som dök upp igår kväll vid 00.15-tiden...
Nu ska jag försöka hitta kartongen till min lille mp3-spelare, så han får ett värdigt avslut.

Godnatt med er alla lyckliga som har både barn och mp3-spelare kvar i livet.

Nu tjurar jag lite till...

MrsI

"Gunga lilla barnet mitt,
snart går solen neder
och du måste sova."
I. Hellsten

Ämpäträ

Ja, så sa faktiskt en liten pojke att han ville ha till julklapp. Eller sa och sa, han skrev det i sin önskelista. Det är såna gånger man prövas som förälder, att kunna tyda de små livens försök att på egen hand göra sig förstådda med hjälp av bokstäver de knappt kan ljuda.

Var gång jag använder mig av min Mp3-spelare - och det är ofta - så kommer jag osökt att tänka på den lille krabaten. Jag undrar var gång om han fick sin Ämpäträ, eller om det blev något annat i paketet. Kanske någon liten träsak som den stackars föräldern gissat sig till.

Nu till min mystiska och egensinniga apparat.
Jo, det ligger till så här. Jag och min spelare har trivts med varandra under fyra års tid. Dagligen har jag nyttjat honom - jag kallar honom för honom - på bästa möjliga sätt.
Han finns med mig när jag vaknar, han finns med mig när jag somnar. Att han godnattar mig beror på att jag har någon form av tjut i skallen och då tar han bort det värsta av det.
Nåväl, för att hedra honom och visa tacksamhet så har jag gett honom ett sprillans nytt batteri, det gamla var lite slitet och trött, och det nya var mycket starkare och livsdugligare.
Trots att min spelare börjar bli till åren så gillar jag honom så mycket att det var en självklarhet att jag skulle "batteria" upp honom.
Strax innan bytet så började han bete sig lite egendomligt. Plötsligt och utan förvarning så behagar han vid påslaget att lysa med den vackraste vita skärm man kan tänka sig.
Hilfe! Vad göra nu?
Jag ropar på min andre "han".

-B kan du förstå vad som hänt? Han, den andre, är kritvit!
-Ja, jag har märkt det.
-Kan du hjälpa mig på något sätt?
-Det är bara att trycka den här kombinationen. Längst ner till höger och on-knappen samtidigt. Håll inne tills skärmen återställs.
-Tack älskade livskamrat. Vad gjorde jag utan dig?
Det får ju inte vara så enkelt att man pilar iväg och inhandlar en ny "han".

Tiden går och spelaren trivs med sitt nya batteri. Han ger mig tre dagars trevligt sällskap.
Men säg den lycka som varar...
Det blir vit skärm var gång jag ska starta den lille gynnaren. Gång, på gång, på gång - jag hinner se det värsta. Ska jag måsta ge upp min lille pryl?
Vill inte, vill inte, vill inte - vad kan vi göra åt problemet?
Det blir till att fråga herr B igen.

-Nu är det klippt käre B, nu är han stormtokig talboksspelaren.
-Jag har en idé, säger han den käre B. Vi kyler ner honom så ska du se att han fungerar.
-Är du inte klok, man kan väl inte kyla ner honom?
-Jo, jag har en idé som jag sa. Din vän spelaren kommer att bli som ny igen.

Jag börjar inse att min äkta make verkar ha fått fästingbett i pannbenet. Borrelia borde visa sig på sådant sätt. Men han envisas med att vi borde försöka med lite kryoteknik. Alternativet? undrar han.
Till saken hör att inga knapptryckningar med olika kombinationer fungerar längre. Det är enbart vitt ljus hela tiden.
Självklart litar jag på min make, han är ju min livskramare i både nöd och lust. Just nu är det i nöd från min sida sett! Han har god kunskap i nästan alla ämnesområden och elektronik är inget undantag.

-Jo förstår du, det är så med komponenter att de ändrar storlek i olika temperatur.
-Öhhh???
-Ja, det är därför vi testar att ge honom lite kyla, så han kan återfå den storlek han ska ha på sina inneboende delar.

Som vanligt så litar jag som sagt på honom. Vi testar. Och vad händer? Jo, efter 10 minuter i frysen så är han som ny min vän och tröstare. Ja, jag talar om min spelare såklart, inte min man.
Så när den är igång igen uppstår inga som helst problem, förrän nästa dag då det är dags att använda honom igen, spelaren.
In i frysen med dig din rackare, så du kan visa mig att du fortfarande duger!
Det var ju bara lite kyla han ville ha. Och åtminstone det kan jag bjuda honom på, han som så troget söver mig var natt och finns där om jag har svårt att sova. Fast jag föredrar min riktigt levande han, B alltså, självklart!

Ja, det var väl det jag ville berätta om min lilla Ämpäträ. Som för övrigt föddes med namnet Creative.

Så kan det gå till i den lilla världen där jag finns. Tillsammans med mina två "han".

Det där med att barn inte alltid vet vad det är de gör, och inte alltid vet vad saker och ting heter, sånt är kul tycker jag.

Med de varmaste hälsningar till "ömpäömpä"!

P.S
Idag gjorde jag min sista omröstning på Svensktoppen.
Inser att jag inget har där att göra.
Magnell kom ju inte med på listan förra veckan.
Det är nog dagissånger de vill ha, svenska folket...
Inget med budskap i eller texter som handlar om solidaritet...
Jag säger bara Fy på er som ratar bra texter.

MrsI

husmanskost

Ja, jag vet! Jag borde skriva om min MP3-spelare. Men det kom lite ivägen.

Igår, när middagen skulle ordnas, så tog jag ut köttfärs ur frysen. Hade lite nypotatis som behövde ätas upp.
Kom att tänka på att jag gör en ugnsrätt av dessa ingredienser.
När jag så står och skrapar pärena, så kom jag osökt att tänka på en liten historia från det förgångna.
Då salig sonen Sebastian var i livet, hände det lite av varje, många berättelser finns från dagistiden.
Här är en liten sådan.

Sebastian, 3 år, hämtas hem från Prästkragens daghem. Detta är året 1987.
Som brukligt är, så frågar jag honom när vi är hemma vilken mat de ätit på dagis.
Han svarar lite osäker i rösten,
-Målahetepalt...
Jag funderar en stund och undrar vad det kan vara för maträtt...
-Vad sa du att du hade ätit, sa du?
-Målahetepalt...
-Okej, vad gott! måste jag ju svara den lille stackaren.

Jag tar telefonen och ringer i smyg till dagisköket.
Så får jag svar på vad de ätit, de små liven.
Och det är förståeligt att barnet inte visste riktigt vad han ätit.

Han hade ätit Fåraherdens paj - ganska likt Målahetepalt - i alla fall om man är 3 år.
Sedan dess har vi ätit Målahetepalt många gånger.
Det blev den rätten igår med, med den skrapade nypotatisen och köttfärsen som bas.

Jag borde frågat Sebastian vad det var i maten han ätit istället för själva maträtten.
Det hade han nog klarat bättre och jag hade kunnat lista ut vad den hette.

Ja, så blev det igår för oss som fortfarande är i livet.
Han lämnade många spår efter sig den älskade unga mannen.
Många som gör livet betydligt behagligare att leva.
Jag önskar att han visste hur mycket han betydde för så många, och att han lever vidare i oss...


Mrs I

"ett barn ska jag ha när jag blir stor
med smala ben och med mjuka skor
små vassa tänder och skära händer
och mage som en sockertopp"

dagen bjuder hällregn och vemod

vakande 50:30 imorse tittade ut,trodde jag! fast jag såg fan inte ut det regnade vatten på riktigt.
har vart 5 dar utan regn sen i mitten på maj,inte är det ju så man får tapetserad gomhåla av det .
nu är det ett par få arbetspass tills man åter trampar fosterlandets mylla under sulorna.
kommer avnjuta ledigveckan med grillat och diverse sociala göromål.
aklimatiseringen i det "nya" landet verkar funka över förväntan,
snart är alla lusekofter färdig konverterade till den nobla svenska fanan.

annars intet nytt under solen (om det fanns nån)

Mr P


"kommer inte snövit snart, kommer inte änglarna att landa,kommer det goda livet snart?"


så kan det va gott folk
"oderint dum metuant"

sång för de svikna

Så, nu är veckans ansvarsfulla åtagande utfört. Andra veckan jag får delta i juryn för anrika Svensktoppen. Jag måste medge att det inte är så häftigt som jag drömde om. Idag var det närmare ett måste - till saken hör att jag inte är en trogen anhängare av måsten - men jag blev ändå lite förtjust, när jag plötsligt via internetradion i köket får höra Ola Magnell sjunga. Lever han? är min första tanke, alltmedan strykjärnet fräser mot bomullen. Jag tycker det passade bra att stryka tvätt samtidigt som jag lyssnar på programmet. På grund av platsbrist så sker mycket av klädvården just i köket.
Jo, han lever fick jag förstå. Men karln har haft en hjärtinfarkt! Det fick jag veta på Internet. Detta fantastiska Internet. Han sjunger i samma goda Magnellanda som alltid, trots att det är länge sen mannen gav ut nåt senast.
Ger tveklöst min första röst på honom.
Sen fanns det inga fler... att välja på. Så det var bara att klämma till med de två minst sämsta låtarna.
Sen var det klart!

Nu ska jag ta och kolla brödet i ugnen för det vankas frukt- och nötlimpa i afton.

När jag återkommer här så blir det en anekdot om min mirakulösa mp3-spelare. Du kan inte ana vad mystisk den är... Missa inte det! Eller missa det om du vill. Vem bryr sig? Inte jag.

Mrs I

"Just när allting börjat flyta
drar de ner dig i sin grop
innan du har hunnit vänja dig vid ljuset"

publicistiskt

Så håller denna dag på att gå mot kväll. Sitter och reflekterar dagens händelser som gjort intryck på mig.
Till en början såg det ljust ut. Såg fram mot en härlig vila i trädgården, halvslumrande i den gamla slitna Baden-Baden som fortfarande hänger med. Den har trots allt dryga 20 år på nacken. Visserligen har ett antal byten av dynor gjorts under åren. Det görs inga bra dynor nuförtiden. Har tänkt på det varje gång det varit dags att införskaffa nya. Nåväl, det var väl inte det som jag tänkte skriva om, så därför lämnar jag ämnet solstolar.
Att ligga och halvslumra utan radio går inte för sig. Att ligga och halvslumra utan P1 går absolut inte för sig. Där får man veta allt man behöver veta. Det finns program för exakt allting.
Men att lyssna på Studio Ett efter kl. 16 är en ren njutning. Det kan inte finnas bättre nyhetsblock än det. Innehåller precis allt med fördjupning av stora nyheter.

Men idag blev jag lite småsur, när man tar upp denna Zlatan (som vore han kompis med alla, han som bara har ett förnamn numera) och hans kommande insatser i svenska landslaget. Är det verkligen av allmänintresse? Tror inte det. Däremot hade jag velat höra mer om vilka konsekvenser det blir av BPs oljeläcka. Visserligen tog man upp det med på P1 men man nämnde inget om det allvarliga för de mindre folkkära djur som fått stryka med. Nämnas bör kanske plankton, spermavalen, maneter osv. Detta läste jag på Animal Planets hemsida.

Vidare hörde jag att sumobrottningen har drabbats av katastrof. Det ryktas om att de har affärer ihop med japanska maffian, Yakuza, och att sumoförbundet håller illegal vadslagning. Ja, det sa de på nyheterna idag på radion. Detta är katastrof menar man, eftersom nationalsporten med gamla anor smutsats ner och kanske kommer att försvinna från marknaden.

Nu har jag legat färdigt där ute i min slitna stol. Och vad har jag fått med mig in? Jo, en hel del intressanta frågor, som jag självklart måste fördjupa mig i.

Det finns några ord i mitt medvetande som betyder lite extra. Ett av de orden är Nyfikenhet. Ja, jag lider av nyfikenhet, det gör jag faktiskt.
Och det är ett ord jag ska ha med mig i graven.
Jag hoppas bli ihågkommen som

"Hon den där nyfikna kvinnan"
"Hon som alltid ville veta allt om allt"
"Hon som aldrig ville veta allt om andra"
"Hon som var emot att veta allt om andra"

Ja, nu är det nåkk, som skåningen skulle sagt.


"curiosity killed the cat"

Mrs I

Phew

Då var det avklarat! Alltså röstandet i den så omtalade Svensktoppen.
Nåja, så häftigt var det inte. Inte som jag minns det och drömde om i alla fall. Först och främst så är det inte många låtar som jag överhuvudtaget skulle valt att lyssna på. Därför blev det svårt att välja ut tre stycken att placera på listan. Det var med nöd och näppe det gick att få ihop dem. Det fanns inga möjligheter i världen att det på något sätt skulle bli konkurrens mellan låtarna och därför svårt att välja. Nej, tvärtom så fick jag försöka hitta tre låtar som inte var alltför gräsliga.
Så gick det alltså till när jag gjort min plikt.
Återkommer med mer information nästa söndag. Troligtvis...

Minns min mammas ord när jag var ung.
-Nog gjordes det bättre musik förr.

Jag blir förskräckt att tanken faktiskt slagit mig med, nu när jag är i den åldern hon var i när hon sade det.

"så gick det till när farfar var ung
farfar var ung,
ja farfar var ung"

Mrs I

andäktigt ansvar

Så, nu är det alltså dags!
Dags att lyssna på alla bidrag till Svensktoppen. Plikten kallar.
Jag tar detta på största allvar och ska ta på mig hörlurar (för att bespara min äkta hälft), vi ser ju lite olika på det här uppdraget han och jag.
Ska påbörja ceremonin med ett ack så viktigt cigarettsugande. Men sen jäklar...
Hoppas det blir som jag föreställt mig. Att det kommer att kännas så där som jag en gång drömde om.
Ja, vi får väl se. Nu kööör vi, som Patrik Larsson skulle ha sagt. Han är den glade killen från Mammas Nya Kille, programmet från P3 som är mycket värt att lyssna på.

"det ska va gamla låtar
såna som de gjorde förr"

svenska toppar och floppar

Idag hände det äntligen!

Hade närapå glömt bort min ungdoms djupa önskan. När jag befann mig i yngre tonåren var jag såå avundsjuk på en av mina kamraters morsa. Hon var verkligen värd att beundra. E-M, modern alltså, hade verkligen allt man kunde önska sig. Hon var en stark men osynlig kvinna. Hon var den första kvinnliga traversföraren på NJA, hon hade en trevlig man och fyra trevliga barn. Även en stövare fanns i huset minns jag.
Det kan tyckas som att -Jaha, och... Men det fanns en sak som hon hade utöver många andra. Hon ingick i en röstjury till Svensktoppen!!! Va? Åhhh, jag hade kunnat sälja min sista skjorta för att få delta i nåt sånt. På den tiden var det en riktig procedur på lördagarna att få fram ett resultat till söndagen. Hon åkte i sin Renault till ortens radiostation. Där träffades ett antal personer av olika åldrar och kön för att avge sin röst. De satt och lyssnade på de nya låtarna som tillkommit sen senast och så var det hela över, för deras del. Så såg det ut...
Jag fortsatte att drömma om att få delta i nåt så betydelsefullt.

Nåväl, idag 40 år senare händer mirakel. När jag som vanligt vid 12.30-snåret går ut för att vittja brevlådan så finns där ett vitt kuvert från SR i Stockholm. Visserligen är det adresserat till min man, men ändå, vi har inga hemlisar för varandra, så jag sprättar kuvertet, efter att först ha kollat med honom vad han tror det kan vara. Jag anser att han själv ska kolla innehållet.
Så säger han slött sekunderna senare:
-Det var bara nån skit från Svensktoppen!
-Vill de att du ska delta i omröstningen? skojar jag och känner hur hjärtat börjar bulta hårdare och hårdare.
-Ja, hur visste du det? Jag kastar det i papperskassen.
-Så tusan du gör! nästan skriker jag och inser att så högt har nog inte min röst använts på mycket länge.
- Men va sjutton... Han får en blick som påminner om en skrämd liten gosses.
Då bara bubblar det ur mig, långa berättelser om min kompis morsa. Hennes bil som hade den mest egendomliga växelspak någon skådat. Det coola i att köra travers bland alla gubbar. Alla goda ostar de alltid hade hemma. Hennes häftiga make som lärde sin dotter och mig att dansa "på riktigt". Det gamla pianot som var så ostämt att inte ens kompisens äldre brorsa, som var mycket musikalisk, kunde få en ren ton därur.
Ja, sånt rullade upp för mig när jag insåg att jag äntligen fått chansen att delta i Svensktoppsjuryn. Det dröjde bara dryga 40 år, men nog känner jag på precis samma sätt idag att jag vunnit högsta vinsten.
Det heter att den som väntar på nåt gott aldrig väntar för länge. Nu vet jag innebörden av det talesättet.

Men... Det finns alltid ett men...

Nu när jag blivit äldre och toner misshandlat mina trumhinnor till ömmande membran ibland, så ligger det till så här.
1. Jag har inte lyssnat på Svensktoppen under de senaste 37 åren.
2. Anledningen till punkt 1 är att jag har valt att lyssna på helt annat slag av musik.
3. Det var skämmigt att tillhöra gänget som gillade Svensktoppen, då var man absolut den mossigaste som tänkas kan.

Jaha, så här sitter jag med en inbjudan i handen och har svårt att avgöra vad jag ska känna egentligen.


Jag bestämde mig just, jag ska ingå i Svensktoppsjuryn under fyra söndagar i sommar! Skit samma om jag gillar musiken eller ej, jag får ju i alla fall vara med och påverka resultatet. Ska göra dessa stunder till mina alldeles egna fantastiska, längtansfulla och nostalgiska. Min dröm har gått i uppfyllelse. Nu behöver jag inte vara avundsjuk längre. Fast det har jag ju inte varit på 35-40 år.

Undrar om E-M fortfarande sitter i sin jury? Men när jag tänker efter bör hon vara minst 85 år, och har hon haft tur så kanske kanske hennes piano blivit stämt, så hon kan få njuta av sin egen musik...
Jag ska tänka på dig när jag sitter och röstar fram veckans vinnare på Svensktoppen...

Mrs I

"minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta, jag fattar det ej"